Hon kommer från Tierp mellan Gävle och Uppsala och berättar att hon bitvis var blyg under uppväxten och hade en tuff tid i grundskolan.
- Jag hade det verkligen svårt. När jag gick i ettan gick jag hem till pappa och sa "Det är så många barn i skolan så jag tycker inte att jag behövs. Det här är svårt och inte roligt. Vi skriver ett brev till kungen".
Hon hade svårt för de teoretiska ämnena och blev stressad när de andra satt och skrev i klassrummet. Redan då kände hon att musik var det område hon kunde.
Blev tuffare i Piteå
Efter studier vid Bollnäs folkhögskola sökte hon till Musikhögskolan i Piteå.
- Jag som är en riktig mjukis var hård och sa "Kommer jag inte in så kommer jag aldrig mer att hålla på med musik". Det var i Piteå jag ville gå. Mamma blev nervös och lite ledsen, men jag kom ju in.
I Piteå pluggade hon mellan 1988 och 1992. Hon pluggade flöjt som huvudinstrument med Sven-Erik Sandlund som lärare och hade Margit Larsson som sånglärare. Hon höjer skolan till skyarna.
- Det var enormt att få den utbildningen. Det var suveränt och jag gick i en go’ och mysig klass som ordnade en del bus. Mitt i natten kunde vi åka sopsäck på Strömlida och blev det snöbollskrig var det ofta vi som låg bakom. Vi var en omtänksam klass.
- Det var separationsångest efteråt. Fyra år gick väldigt fort.
Hon läste musikterapi och gjorde musikalprojekt med funktionshindrade (PT-urklippet har hon kvar). Hon vikarierade som saxofonist i Roxy storband, ett band vars hemmascen hon lånar i kväll.
- Finns de fortfarande? Jag minns första gången jag vikarierade. Det var på Pite havsbad. Rätt vad det var slog låten igång. Jag satt som ett fån och förstod ingenting. Hur tusan kunde de veta att låten skulle börja. Farbröderna fnissade. Samma sak med nästa låt. "Pang" sa det bara. Jag spelade och spelade. Det var någon som gjorde en speciell inräkning med foten, visade det sig. Det var häftigt när man kom på det.
En trygg hamn och underbara lärare, summerar hon tiden i Piteå.
- Under musikhögskoletiden blev jag tuffare och bättre på att ta för mig. Där märkte jag att ska man få någonting så måste man visa framfötterna, plus att personlighet är jätteviktigt.
Målet - dansbandsdrottning
När hon hamnade på Wallmans sa hon till de andra artisterna "Jag ska bli dansbandsdrottning".
- Det var inte så populärt. Dansband är ju "jätte-b" i branschen i Stockholm. Det är inte så himla stort.
Drifters plockade upp henne genom auditions 1999. 12 år senare är hon delägare i bandets bolag och känner sig mäkta stolt.
- Vi gör en skiva varje år och jag får träffa ny publik på varje spelning, säger hon, men tillägger att resandet, kånkandet och arbetssituationen knappast är glamourös.
Trots detta är det med stor entusiasm hon pratar om bandet, där Tim Nilsson, son till Gunnar i Lasse Stefanz spelar trummor, och om nya skivan som troligtvis kommer att börja säljas i just Piteå.
- Den här är strået vassare än den förra. Det är någon slags helhet i den och originallåtarna är så himla bra, myser hon.
Drömmen - Melodifestivalen
Erica Sjöström har alltid älskat schlager och berättar att hon gömde Carolaskivorna när klasskamraterna kom på fika på "Ankars". Många drömmar har blivit uppfyllda. Melodifestivalen återstår dock.
- Jag tror att jag är för gammal, men jag släpper banne mig inte den drömmen. Man kan inte leva utan drömmar.