Den lilla byastugan i Lauker fylldes snabbt när Susanne Alfvengren kom på besök. Med sin gitarr tog hon plats på scen, och med den välkända gotländska stämman lät hon publiken vandra genom livet. Hon berättade om sin trädgård, en plats som ger henne inspiration, men också bekymmer.
- Hörrni. Där jag bor har vi ett stort problem. Mördarsniglar. Och häromdagen hörde jag ett recept på hur man kan tillaga dem. Men, det kändes som för mycket jobb för ingenting. Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt bara att plocka upp dem.
Hela tiden har hon med sig publiken. Mellan sångerna berättar hon anekdoter från sitt eget liv. Men också om hur hon ser på livet i stort. En väv, där trådarna är situationer och människor man möter. Och ibland, vid något enstaka tillfälle blir ett möte till en pärla. Och när solen skiner på den där lilla pärlan i livets väv, då minns man för alltid det speciella mötet.
- Livet är ju inte den där motorvägen som man kan fara fram på i 180 knyck. Nej, det är den där vingliga stigen, som ibland är en återvändsgränd.
Signerar skiva
I kaffepausen kommer många fram och pratar med Susanne, och hon signerar och säljer sin senaste skiva.
- Jag tycker att man ibland måste ta kulturen dit människor finns. Inte bara förvänta sig att människor ska komma till de stora städerna. Och det handlar inte bara om underhållning. Det är ett sätt att mötas, säger hon.
Hon tackar för sig, får applåder och börjar gå av scen. Men applåderna vill inte ta slut och publiken får till slut sitt extranummer. Men det behövs ingen presentation. Med "När vi rör varann" säger Susanne Alfvengren hej då till Lauker.