Stig Eriksson är uppvuxen i huset i Långnäs som hans pappa, småbonden Gideon Eriksson, byggt helt själv utan och innan - inklusive samtliga möbler och andra finsnickerier.
Allt är i väl fungerande skick trots många års daglig användning, vilket även gäller snickarbänken som står i verkstaden på övervåningen. Det är där Stig Eriksson håller till när han ägnar sig åt konsten att bygga och reparera stråkinstrument.
- På farfars sida är vi en spelmanssläkt, och pappa spelade fiol. Naturligtvis reparerade han den själv när det behövdes och det var så det här med fiolbyggandet började, säger han.
Bytte instrument
När Stig Eriksson kom in på Framnäs tänkte han ha fiol som första instrument och cello som andra - både praktiskt och billigt eftersom det fanns en fiolbyggarverkstad där hemma, var tanken.
Men då som nu var det brist på oboister. Så kom det sig att träblåsintrumentet oboe kom i första rummet, både under studietiden och senare, när Stig Eriksson arbetade som musiklärare på Framnäs folkhögskola och musikhögskolan samt som orkestermusiker. Endast på kommunala musikskolan undervisade han i fiolspel.
- När jag börjat studera musik bad pappa mig att vara smakråd när han byggde fioler. Vi kom inte alltid överens, så bara för att visa att jag hade rätt började jag bygga en själv. Sedan dess har jag väl byggt omkring dussinet fioler och en cello, säger Stig Eriksson som fått lust att påbörja sitt livs andra cello.
Säger ofta nej
Han har aldrig behövt göra rek- lam för sin fiolbyggarverkstad eftersom alla musiklärare vet var han finns. Snarare är det så att han inte vill ta på sig allt reparationsarbete som han får förfrågan om.
- Nu klarar jag mig bra på min pension. I länet är det rätt många som håller på med det här på fritiden och numera finns en professionell utbildning i Umeå, så möjligheterna är stora även om inte just jag är så produktiv.
- Bra litteratur finns också, även handböcker som beskriver finare instrument. Sådant fanns inte när min pappa höll på.
Hans filosofi är att det inte behövs fler halvbra fioler i världen, så man ska arbeta med toppinstrumenten som förebild om man bygger en. Därför håller han istället på att göra om några av de instrument han byggt tidigare.
- Det är två år sedan jag senast byggde en fiol. Någon bas har jag aldrig byggt, de är för stora för det här utrymmet, men jag har lagat otaliga.
- Senast var det en i Luleå som hade krossat locket och jag tog mig an den eftersom jag hade ett stort granämne som legat på tork här i elva år.
Rätt klang
Stig Eriksson är från början självlärd, och har senare fått undervisning av den tyske fiolbyggaren Josef Kantuscher. Men den största förmånen anser han har varit närheten till mästarkurserna på sin arbetsplats.
- Tack vare de mästare som undervisat där genom åren, har jag fått se deras instrument på nära håll. Utanför storstäderna är det inte många som har möjligheter att granska alla detaljer på några av världens finaste stråkinstrument, så det värdesätter jag mycket.
- Jag har försökt imitera det jag sett när det gäller inlägg och lackering. Allt för att få fram rätt klang. Det är den svåra biten, men mina fioler har nu den klang jag vill att de ska ha.
Konstnärligt hantverk
Annars brukar Stig Eriksson mest glädja studenter med att låta dem gå i första hand.
Han vägrar svara på vad den färdiga fiol som står på ett av skåpen kostar, men säger att om en student är i behov av den vet han att han inte kommer att kunna begära vad den är värd.
- Jag är human med studenterna när de behöver reparera sina instrument, för de brukar ha dålig ekonomi.
Stig Eriksson förklarar att fiolbyggeri börjar med sargerna, så att man får fram formen. Men det räcker inte med enbart hantverksskicklighet för att resultatet ska bli bra.
- Noggrannhet, ett bra tonminne och att själv kunna spela på det instrument man bygger, är förutsättningar för att nå riktigt långt, konstaterar han.