ROCK. Mitt första möte med Steve Winwood går tillbaka till tidigt 70-tal när jag för första gången hörde Spencer Davis group, där Windwood ingick. Då endast 15 år gammal. Efter det följde jag honom i gruppen Traffic under flera år. En progressiv rockgrupp med ett mjukt anslag som gärna blandade in jazz och soul i sin musik och som gillade att sväva ut i långa låtar. Efter att i tjugo års tid främst ägnat sig åt urtrist soulpop av det sönderpolerade slaget är Winwood nu tillbaka på banan. Och det är till Traffic-eran han sökt sig. Visserligen lite mer välpolerat och inte fullt lika utsvävande som på 70-talet, men ack så behagfullt i sina stunder. Speciellt nervdallrande är det däremot inte.
