Wargh och Schaffer gör skäl för sina namn

Jag minns praktiskt taget ordagrannt vad jag skrev på den här sidan den 29:e oktober förra året. Att Sveriges meste strängbändare fick stående ovationer utan att jag förstod varför. Jag konstaterade att förinspelade trumspår och synthmattor framkallade allergiska reaktioner och jag häpnade över att "Så skimrande var aldrig havet" kunde spelas så känslolöst. Men jag jublade samtidigt åt den egyptiska folkmelodin "Billathi askara" för flöjt och akustisk gitarr, det vackraste stycke musik jag dittills hade hört i det nya konserthuset. Gissa hur glatt jag därför noterar att Janne Schaffer tagit med sig sin akustiska gitarr också till Öjeby kyrka. Så jag väntar, hoppas, bönar och ber men tvingas till slut konstatera att den förblir oanvänd konserten igenom. Istället är det "den lilla röda" som är "Zebrans" val av vapen och den stora skillnaden från senast är ackompanjemanget. Markus Wargh smeker följsamt fram de mjukaste, mest sensuella ljud en orgel kan åstadkomma. Han är en symfoniorkester med två händer och två fötter.

Halvvägs in i konserten deklarerar domkyrkoorganisten att det ska bli orgelimprovisation och att "något att spela förhoppningsvis dyker upp under resans gång". Ett uttalande som får folk att, helt i onödan, skruva på sig. Snabbt lägger en flyhänt vänsterhand en rörlig grund för ett lyriskt tema att segla fram över. Jag sluter ögonen och vecklar upp sinnet. Stämningen tätnar och jag hör en smygande fara. Hjältehorn i fjärran. Hästar som galopperar. Jag reser i tiden. Jag är 12 år, med ficklampa under täcket, slukandes äventyrsböcker. Fjärilsflöjter bär mig till en sommaräng. Doft av syren och hägg.
Men Wargh upptäcker mig och slungar ut mig på ett dissonant, svart hav. Fast aldrig så långt att land är ur sikte. Aldrig så våldsamt att han inte kan bära mig tillbaka.

Även Schaffer är som bekant en god improvisatör men medan han, i sitt långa hår och skinnjacka, är en (ursäkta!) vältränad schäfer är Wargh, konsertkostym och prydlig frisyr till trots, just en varg. Den vilda motsvarigheten som kittlar våra sinnen med urkraft och oförutsägbarhet. Gitarrgurun från Blackeberg känns i sammanhanget onödigt trygg. Programmet känns igen, liksom onelinern om att "ta cd:n dit han kommer" och få är de stunder då Schaffer släpper sin älskade volympedal och kastar sig ut i det okända. Dessutom gör han misstaget att använda sitt reverbrika trademarkljud istället för att lita till kyrkans akustik. För mycket av det goda alltså. Därmed inte sagt att det inte finns något att njuta av denna festspelskväll.
Avslutande "Tid" är till exempel Schaffer när han är som allra bäst och mest poetisk. Men vill man höra mer gitarrimprovisation rekommenderar jag en tur till havsbadet i kväll.
Det är bara synd att en Wargh inte återfinns i Gary Moores band.
KONSERT

Wargh och Schaffer gör skäl för sina namn

Konsert: Markus Wargh och Janne SchafferPlats: Öjeby kyrka, onsdag kvällPublik: Drygt 220 personerLängd: En och en halv timme