KONSERT / Festspel i Pite älvdal
I mina ögon har poppiga vokalgrupper något frikyrkligt och pastellartat över sig. Det är städat, nyktert underhållande och går hem hos barnfamiljer såväl som hos panschisar; kombinationen vokalgrupp och kladdkaka är närmast oslagbar. Åtminstone var det så när jag gick på folkis och The Real Group skövlade skogarna som värst.
Jag undrar vad Vocal Six kan tillföra som jag inte redan hört eller kan gissa mig till efter ViBaFemBa.
Till att börja med får jag nog lägga det där med frikyrklighet åt sidan. Studentikost kanske är ett bättre ord, eller rentav "södra Sveriges mognaste pojkband" - grabbarna är ena hejare på att fylla 40, gifta sig och skaffa barn. Men så är det ofta med oss (student)sångare, vi behåller skojfriskheten så länge det finns toner att sjunga. Alltså hänger det på showen om det ska bli nåt åka av i det välbekanta doo-dwee-bap:andet. Och åka av blir det.
Vocal Six kan knepen och golvar publiken redan i sin entré. Det är ren skär rock-pop-schlagerunderhållning från A till Ö. Underbart! Ett av de bästa och mest oväntade numren kommer tidigt i showen. "Dancing Queen" i renässans-skrud punkterar effektivt min inre akademiska gringubbe. Det är en musikhumoristisk fullträff och nymadrigalism på hög nivå - med nätta danssteg därtill.
Därefter rullar det som på räls, med medleyn och småkiv herrarna emellan. Vem som koras till gruppens bäste Tom Jones, hur mycket de egentligen lever pojkbandsliv och hur de får hjälp av publiken till George Michaels "Faith" är några saker som behandlas utmed vägen. Wanna Beegees-potpurriet är en förstås en smash hit. Och ingen tvekan att V6 kommer från Skåne, det blir vi varse om, om inte förr, så i Wille Crafoords "Missarna" sjungen på härlig rotvälska. Men roligast är baryton-Pelle som med mycket små medel river ner de hjärtligaste skratten. Som "lärare" i tysk populärkultur är han helt enastående falsksångare och kvasirimmare. The guy’s a natural.
Överlag är balansens och intonationen god, men på några ställen är förberedelsetonen läskigt kort och det svajar till en aning i kostymerna. Oftast reder det sig detta ganska snabbt, och det är inte mer än mänskligt att sjunga som man gör utan inbyggd autotuner.
Att förlita sig på god medhörning i snäcka kan dock ställa till fler problem än åhörarna kanske anar.
Jag klagar dock inte på herrarnas röster. Och subbastillägget i PA: t sitter riktigt bra de gånger det kopplas på.
Efter stående ovationer och två extranummer går jag hem väl genomskrattad. Konstmusik eller inte, jag tycker absolut att den här typen av underhållning kan gå under Festspelens flagg även i fortsättningen!