”Det börjar bra, nästan intressant
Ja, ja, men kanske lite väl bekant…”
Orden som är lånade från Markoolio och Linda Bengtzing passar så väl in på årets melodifestival. För inledningen på årets upplaga bådar riktigt gott. SVT fick sig ju en ordentlig tankeställare efter förra årets tumme ner från svenska folket. Man hittade inte alls rätt och hela Melodifestivalturnén ifjol blev en enda lång uppförsbacke.
Nu tar man nya ”radikala” grepp för att få till ett bättre program. Det största greppet är … att man plockar bort ett bidrag i varje deltävling och i stället ökar med två i finalen. Tack vare detta ska man i deltävlingarna ge programledarna mer utrymme för att skapa riktig livekänsla i programmet. Visst känns det mest som kosmetika. Att det är sju bidrag i stället för åtta märks inte särskilt mycket. Men en sak står då klart. Det åttonde bidraget lämnar ingen saknad efter sig.
När denna krönika skrivs har vi ännu inte fått se hur Sanna Nielsen och Robin Paulsen funkar i sin programledarroll. Men förväntningarna är höga. Riktigt höga faktiskt. Tonen lär bli en helt annan än i fjol. Kyla och sarkasm lär nog bytas mot värme och närhet. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Sanna Nielsen bär ju på en äkta kärlek till denna tävling och det hoppas jag ska genomsyra hennes insats ikväll.
Men hur börjar då årets Melodifestival rent bidragsmässigt? Här stämmer Lindas och Markoolios ord från ”Värsta schlagern” ännu bättre. Det börjar både bra och intressant. Grundnivån på årets sju första bidrag är riktigt hög. Alla bidrag får klart godkänt även om det finns brister här och där. Det kan röra sig om en förskräckligt banal text, ett ointressant framförande, lite falsksång och i något fall fula kläder. Men då är det mer på marginalen och det kompenseras av något annat som är riktigt bra i bidraget.
Kvällens deltävling har en enorm fixstjärna. Jag var personligen inte alls särskilt förväntansfull inför bidraget. Saken är nämligen den att Eric Saade aldrig lyckats fånga mig. Manboy hade jag väldigt långt ner på rankingen det år den tävlade och Popular lyssnar jag bara på när jag inte kan hoppa över den i spellistan. Men i år faller jag pladask. Låten är kanske inte lika stark och lika omedelbar som Popular men den känns oerhört många gånger mer modern. Den har en ordentlig hook och tränger sig på en på ett helt annat sätt än Popular. Dessutom är Saades scenshow ljusår från tidigare. Hans dans är mer mogen och utvecklad. Men ska det här bli perfekt måste Eric Saade sätta sången på ett helt annat sätt än på de tidiga repetitionerna. Det svajade betänkligt. Och ändå föll jag pladask. Det säger kanske något.
Molly Pettersson Hammar är en annan stor positiv överraskning. Hon sjunger fantastiskt i en kraftfull Adele-doftande soulig låt med både rock- och gospelinfluenser. Även Mollys låt har en riktigt bra hook som sitter som ett slag i magen, Jessica Andersson går mer åt countryhållet i år, och levererar som vanligt till max. Hon sjunger gudomligt och numret är så snyggt. Sedan måste man nämna Daniel Gildenlöws smärtsamma sång om en ett övergivet skilsmässobarn som drömmer om att få bli sin pappas nya barn. I andra änden av skalan hittar vi Fairy-Keitjejerna i Dolly Style med deras vitaminkick i Hello Hi, den låt som snurrar hela tiden i mitt huvud och som kommer snurra på alla förskolor i vårt land i vår. Ni som vill läsa mina tips och rapporter från genrepet får kolla in min blogg som du hittar under fliken bloggar på vår hemsida.