Mina festivalfötter är trötta och ryggen ömmar, men jag går sakta genom festivalområdet efter att Timbuktus sista extranummer klingat ut. Jag vill insupa allt, känna på varje detalj av stämningen. För det är så med festivaler nuförtiden, att man aldrig vet om det är sista gången. Det går genom mitt huvud när jag tar trappan upp mot p-däcket för allra sista gången.
Glada människor ramlar runt omkring mig och ett ungt par stannar på toppen av trappan och hånglar. Musik dunkar ut från alla håll och allt är så väldigt PDOL-vackert. Så klart är det en bra bit kvar innan vi vet om det blir någon festival nästa år, men det är av ren självbevarelsedrift jag behandlar den här stunden som om den vore den sista.
Jag tycker aldrig att Piteå dansar och ler har sålt in sig själva som någon utpräglad musikfestival, utan i stället som något av en folkfest i en småstadskärna. Men i år var det verkligen som om man försökte vara det förstnämnda. Det var verkligen kvalitet rakt igenom konserterna, helgjutet, intressant och lagom vågat. Snarare än artisterna var det publiken som i mångt och mycket svek PDOL detta år.
Även om de var inne på området så vallfärdade de inte fram till scenkanterna, så som måste till för att vara just en festival med betoning på musiken.
Ingen skuld ska falla på de som faktiskt var där. På nästan varje konsert. Och jag kan heller inte klandra festivalledningen för att ha spänt bågen och trott på musikens kraft. Men det var kusligt tomt på många fina spelningar vilket så klart påverkar intrycket och stämningen på plats. Min enda analys av varför det blev så är att det inte fanns någonting för den breda massan att se, bortsett från möjligtvis Timbuktu och Damn. Det finns helt enkelt inte publikunderlag i Piteå för den typ av festival som man från PDOL:s sida valde att satsa på inför i år. Sorgligt men sant. Det bevisades väl starkast på Soundtrack of or lives och Thåströms spelningar som visserligen hade en del publik, men inte alls den mängd människor som sådana etablerade akter förtjänar. De artisterna fångar tyvärr inte in ett så brett spektrum av festivalpubliken att man inte kan röra sig framför stora scenen på en och en halv timme.
Ingen är mer ledsen för det än jag - men den här helgen hade behövt en Tomas Ledin. En Magnus Uggla. Eller en Lena Philipsson.
Sådan verkar den krassa verkligheten vara och mot den ser årets PDOL ut som ett angenämt, men inte fullt ut lyckat, luftslott. En opinionsundersökning på Pitebornas musikaliska nyfikenhet, om ni så vill.
Men så klart är PDOL så mycket mer än bara artister och spelningar. Det tänker jag när jag dagen efter tar samma promenad genom stan medan scenerna packas ihop och ett befriande post-PDOL-regn faller över vår lilla stad. Trots det är människor ute på gatorna, äter en sista langos och känner på den fristad som PDOL är i Pitekalendendern. Stekoset och ölodören kommer att lägga sig, och då finns det, trots att han eller hon inte stod framför någon scen särskilt ofta, dem som redan påbörjat nedräkningen till nästa års Piteå-höjdpunkt.
Jag hoppas att jag står där mitt i festivalslutspurten nästa år och tänker precis likadant. För man får inte ta någonting för givet. Inte minst festivaler.