Vid stora fjällens fötter

Kebnekaise fjällstation ligger nitton kilometer från Nikkaluokta i väglöst land. Här är jag numera husfru. Fjällstationen ligger i Ladtjodalen vid de stora fjällens fötter. Här är allt stilla. Fjällen står stolta och tysta som jordens väldiga kroppsdelar. Enda störande inslaget är helikoptern som anländer några turer om dagen med gäster som inte vill promenera, och förnödenheter. Men de flesta människorna vandrar hit från Nikkaluokta eller Kungsleden. Här pågår ett fantastiskt liv mitt ute i vildmarken. Vi är trettiotvå i personalen och blir tio till under högsäsong. Hundranittio gästbäddar finns och vid högtryck bäddar vi köken och kåtan med lösmadasser på golven. Sextontusen gästnätter säljs under sommarsäsongen, knappt fyratusen på vintern.

Hit anlände jag förra måndagen via Kiruna med försenat tåg. Där väntade taxi med tystlåten chaufför och två blivande kollegor. Vid Kallaxflygs förråd i Nikkaluokta blev vi avsläppta och stuvade in packningen som flög till fjällstationen i helikopter två dagar senare. Bageri-Linda, som är rutinerad säsongare, sprang hela sträckan till stationen. Restaurang-Lasse, som är glad i mat och tycker illa om promenader, gjorde misslyckade försök att bli transporterad i helikopter. Så småningom började han motvilligt vandra vid min sida. Jag matade honom med choklad och russin och försökte få honom att upptäcka den fantastiska natur vi färdades genom. Stigen var bred och vältrampad, lite stenig men lättgången. Vädret växlande sol och molnigt. Vi passerade flera renar, en försynt fjällripa, många jokkar som porlade blygt och några som dansade vilt under våra fötter.

Fjället Tuolpagorni med den stora vita grytan stod mäktig framför oss och vi anade ibland Kebnekaise med sin höga hjässa. Efter fyra och en halv timme, kisspaus och smörgåsfika satt vi i stationens personalrestaurang där vi bjöds på fisksoppa och värme.
Att vara husfru kräver ansvar och noggrannhet. Dagen inleds med städ av servicehus och småprat med morgonpigga vandrare som äter tidig frukost innan dagsturen. Sedan tvätt- och sopinsamling, annexstädning, rumskontroll, tvätt, mangling. Sopsorteringen är en viktig procedur. Stationen ligger i obygden och är förstås miljövänlig. Allt brännbart bränns och resten förvaras till vintern då det fraktas till sopstation med bandvagnen som orkar tre ton. Förr i tiden skötte starka karlar de tunga transporterna mellan Nikkaluokta och Kebnekaise. Sedan övertogs sysslan av klövjehästen Oskar.

Nu har jag varit här i elva dagar. Det känns fortfarande som om jag befinner mig i ett vykort. På den tjugo meter långa promenaden till jobbet passerar jag en fjällbäck där man kan sticka ner en kåsa och dricka. Bara en kilometer härifrån ligger Elsas bro. Dit kan man vandra och begrunda Elsa som vigde sitt liv åt stationen till 1960. Hon bodde här i nästan trettio år. Hennes lilla rum finns kvar för gäster och heter förstås Elsas rum. Där känns det högtidligt att städa. Vid Elsas bro finns stora stenblock där man kan utöva boulderíng som det heter när man klättrar på låg höjd utan hjälpmedel. I lördags tog jag en promenad till Jättegrytorna och beundrade det vidunderligt vackra och fick sällskap av en nästan vit renko. På hemväg mötte jag en biolog som forskade om fåglar i fjällsjöar. Han och forskarteamet hade gjort nattuppehåll på stationen och väntade på att morgondimman skulle lätta så helikoptern kunde göra detsamma.

I tisdags gick guiderna med ishackor och spadar till högsta fjället för att skotta fram östra leden till turisterna. Toppturerna är populära och drar i gång på söndag om vädret tillåter. Då visar schemat på ledig dag så då följer jag med. Inte så tokigt att tillbringa en midsommarsöndag på Sveriges högsta topp och se ut över världen.