Färre flyktingar har den senaste tiden sökt sig till Sverige, precis som regeringen vill med reglerna för att begränsa mottagandet. Statsminister Stefan Löfven har sagt att hårdare tag var nödvändigt för att människor ska kunna lita på att samhället och välfärden fungerar.
För mig betyder agerandet att ingenting fungerar som det borde: Vi har ingen samverkan mellan myndigheter utöver den vardagliga och rutinmässiga. Inga smidiga, obyråkratiska vägar för att hantera ovanliga situationer – trots att vi lever i en fredlig region. Ministrarna är så dåliga på att fördela resurser att de har mage att använda välfärden som argument för att vi ska ta en paus i flyktingmottagandet. Inkompetensen när det gäller organisation är tydlig.
Bekanta till mig som bor i Malmö och Helsingborg kan, precis som anställda på Migrationsverket gjort, berätta hur jobbigt det är med flyktingströmmen. Med språk, att hitta boende, säkra god hygien, och så vidare.
Men Skåne bevisar också att det inte är Sverige som är i kris. Vi är fortfarande en välfärdsstat där människor förmår visa empati och solidaritet.
Katastrofen är flyktingarnas. När de välkomnats över gränsen hörs ingen av dem klaga över den bristande organisationen, inte ens om de inte har tak över huvudet någon natt – de har varit med om värre.
Nya regler betyder inte att färre människor är i behov av asyl för att inte förgås av krig och terror. I fredags reagerade fler än 1000 svenska psykologer mot regeringens flyktingpolitik, som innebär att tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregel istället för undantag även för barnfamiljer och ensamkommande barn, att reglerna för anhöriginvandring blir hårdare, och att alla som kommer måste visa identitetshandlingar. I praktiken innebär det att asylrätten inskränks.
"Regeringen kränker barns rättigheter" är rubriken på psykologernas upprop, med syfte på FNs barnkonvention – det internationellt bindande avtal som Sverige skrivit under och som statsministern för bara ett år sedan lovade skulle skrivas in i den svenska lagboken.
Vad hände med det nationella ledarskap han då visade? Varför finns inga lagliga vägar in i Europa för dem som nu riskerar sina liv hos människosmugglare? Varför skrotas inte Dublinförordningen när verkligheten är att medmänniskor behöver skydd här och nu?
Enligt FNs flyktingorgan UNHCR befinner sig 59,5 miljoner människor på flykt i olika världsdelar, fler än hälften är under 18 år. De som kommer till Europa är en knappt mätbar bråkdel. Sverige har råd och plats att ta emot fler än vi gör, men vi tycks ha svårt att samordna de resurser vi har. Beror det på ovilja eller okunskap?