En regional dansinstitution behövs i Norrbotten var än den placeras, det har företrädarna för Dans i Nord rätt i. De anställda vid länets resurs-och utvecklingscentrum för dans, med säte i Piteå, vägrar att välja: Luleå, som utredaren Maria Rydén föreslagit med publikunderlaget och infrastrukturen som argument, eller Piteå där den pedagogiska dansverksamheten byggts upp som ingen annanstans i landet (enligt det nationella Institutet Dans i skolans verksamhetschef Cecilia Björklund Dahlgren).
Argumentet som anförs för att inte ta ställning är vikten av att ett konstnärligt danscentrum i länet blir av över huvud taget, oavsett var.
Med det resonemanget skulle den omdiskuterade byggnaden kunna uppföras i någon annan kommun än de två hetast debatterade. Jag kan hitta flera argument:
Länets konstcentrum är baserat i Kiruna trots att det är i Boden konstlivet blomstrar mest. Vill man att hela Norrbotten ska leva är det en bra politik att fördela arbetstillfällen till olika orter och se till att kommunikationsvägarna fungerar överallt.
Haparanda-Tornio är en internationell mötesplats som satsar mycket både på dansundervisning från förskoleåldern och uppåt, och på att arrangera dansföreställningar. Staden ligger närmast den övriga Barentsregionen – snacka om publikunderlag!
Gällivare har en medfinansiär som ingen annan kan matcha och en egen flygplats. Gruvbolaget LKAB har klart och tydligt uttalat ett intresse för att sponsra en dansutveckling i malmfältskommunen.
Eller är det publiken och inte pengarna som är huvudsaken? Luleås kommunaltråd Karl Petersen har framhållit att residensstaden har det bästa publikunderlaget, vilket så klart är viktigt för att motivera att skattemedel används i de mått det nu är fråga om. (Landstinget som huvudman, medfinansiärer blir Statens kulturråd och berörda kommuner).
Det handlar om arbetstillfällen också – 24 helårsanställningar, plus 14 utlokaliserade. Att länets största stad har scener för alla konstnärliga uttryck utom dans, bekymrar möjligen Luleborna. Vi som inte bor där tror jag är mer bekymrade över att ”allt” ska hamna i Luleå. Många som inte bor i någon av kuststäderna undrar varför inte inlandet oftare kommer i fråga för stora satsningar. På nationell nivå kan det jämföras med centreringen till Stockholm.
Dansens hus-utredaren framhåller att ”Norrbottens största dansmiljöer finns i länets största städer” samt att fler än hälften av norrbottningarna bor inom Fyrkanten.
Angående publikunderlaget har Karl Petersen alltså rätt på pappret. I praktiken finns en del att fundera på. Jag har varit på dansföreställning i Piteå där det varit fler Lulebor än Pitebor i publiken. Motsvarande sker inte i Luleå eftersom Piteborna inte är lika benägna att röra på sig, så var skulle en regional dansscen nå ut till fler? Till saken hör att Skellefteborna har nära till Piteå. Ofta har busslaster kommit därifrån till kulturella evenemang här, så varför skulle inte det kunna gälla dans då närmaste scen annars finns i Umeå?
Trots skillnaden i invånarantal, finns exempel på att samma dansföreställning haft dubbelt så stor publik i Piteå som i Luleå. Samtidigt är det inte alltid som de lokalt dansaktiva – som väl borde vara intresserade om några – bryr sig om att ta vara på utbudet i Piteå (vilket är ett Pitefenomen som även gäller andra konstformer).
Luleå är bättre än Piteå på att erbjuda möjligheter för att utöva dans på fritiden. Undantaget är dansbandskvällar då stora skaror samlas regelbundet för att dansa till levande musik. I det fallet är Piteå redan ett regionalt centrum utan motstycke.
Om jag får lov att vara egoist hoppas jag att Dansens hus hamnar i Piteå, inte minst för att jag skulle ha närmare till att i mitt arbete bevaka det. Om jag ska vara realist tror jag att det blir precis som utredaren föreslår: Konstnärligt centrum i Luleå, pedagogiskt centrum i Piteå, forskningscentrum i Gällivare och att Haparanda belönas med ett centralt uppdrag för att stärka institutionen.