?Arthur och minimojerna?, skapad och regisserad av Luc Besson, kom år 2007 och var en historia om skattletande som sällan blev skrattretande. Film två, ?Arthur och Maltazard?, är ett fall framåt. Animationerna fungerar bättre än sist, dubbningen är ovanligt väl genomförd - Kristian Luuks insats är strax under sensationell - och hela produktionen ligger kvalitetsmässigt just vid den nivå där man kan ta med sina barn på bio utan att få dåligt kultursamvete efteråt.
Även denna gång utspelas historien dels i människornas värld, dels under den. I underjorden bor minimojerna, resultatet av ett snedsprång mellan en smurf och ett penntroll, och dit kommer ännu en gång människobarnet Arthur.
På vägen passerar han ett sorts ghetto där etniska rastatroll slänger käft med poliser samtidigt som ingen kan sluta prata och männen lagar saker och visslar efter kvinnor som lagar mat och diskar. Nämnde jag att ?Arthur och Maltazard? är fransk?
Mot slutet hopar sig intrigerna och det blir riktigt spännande. Jag sneglar oroligt på klockan. Hur ska de hinna klara upp det här? Hur ska det gå?
Ja, hur ska det gå? Det får vi inte veta. ?Arthur och Maltazard? slutar nämligen med en ovanligt snopen ?Fortsättning följer?. Jag har svårt att se något annat argument för det än ett som prasslar och skaffar simbassänger till regissörer.