Videon är inte längre tillgänglig
Jag fick höra att jag borde skjutas i dag. Att den som gör det ska få pengar för det. Någon tyckte jag var en ”jävla ödla som borde hålla tyst”, en annan att jag borde ”tiga och lära mig min plats”. Någon nöjde sig med en uppmaning till mig att helt enkelt visa pattarna. Gör det bara, liksom. Din fitta.
I onsdags släppte jag en video på Youtube och webbsidan P-Town som delats tämligen frekvent – främst på Facebook – sedan dess. Genom performance-formen spoken word läser jag upp en dikt där jag pålyser en vidrig trend som präglat Sveriges festivaler på senaste tiden och som bara är ett exempel på de makt- och könsstrukturer som tycks cementeras mer och mer för varje dag som går. Ovan nämnda hot och hat är inget litet bevis på det. Men låt oss ta det från början.
Jag var på festival i helgen. Bråvalla, en av Sveriges största festivaler i Norrköping med över 50 000 besökare i år. Dansade till sju på morgonen varje dag, sjöng pop intill kravallstaket och levde livet i gummistövlar bland langos, tält och lera. Det var säkert så för de flesta, men för minst tjugo stycken människor var det en helg som förmodligen förstörde deras liv. Fem våldtäkter och femton sexuella ofredanden anmäldes.
Samtidigt på Putte i Parken i Karlstad anmäldes tjugosex sexuella ofredanden, och låt oss för guds skull inte glömma att det bara är en helg i ett oräkneligt antal dagar vi pratar om nu men det är bara hela grejen. Hela grejen med kontrasterna mellan festivalens syfte och verkan. Ett så tydligt skolboksexempel att kasta i ansiktet på de som lallar i kommentarsfälten på Youtube och Existenz: Det är så här. Vi är rädda när vi går hem i mörkret, springer mellan lyktstolparna av rädsla för vad som kan hända i mörkret. Vi blir tagna på när vi dansar, där vi inte vill att nån ska ta. Vi drunknar i publikhav, vill bara känna basen i magarna men blir våldtagna. Vår ilska blir förminskad, för ”det är väl bara den veckan i månaden”.
Men det är inte våra röster som hörs. Det är de kränkta icke-kvinnorna, som ska föra ett jävla liv om hur det – återigen – inte är alla män. Att det faktiskt är fel att generalisera en så stor grupp människor, ”de flesta är faktiskt snälla”. Själv tycker jag det är lite halvtaskigt, ja eventuellt rent ut av fel, att personligen meddela mig att om det fortfarande hade varit lagligt så hade man gladeligen spörappat mig. Men äh, vad vet väl en liten feministhora som jag.
Ja, en sak kanske. Att om inte stavfelen och den enbart skrattretande idiotin i dessa näthatsrågade kommentarerna var bevis nog, så är den själva rena förekomsten av dem definitivt det: kvinnohat händer i dag och i morgon med, varje dag så länge alla inte fattar det.