Vackra rörelser i poetiskt mörker
Föreställning: Duett för dansare och pianistMedverkande: Pontus Lidberg, Magnus Svensson samt lokala dans- och musikelever från Piteå.Plats: Studio Acusticum, PiteåTid: Cirka en och en halv timme (med paus)Publik: Cirka 120DANS
Ungdomarna bjöd också på soloinsatser till livemusik.
Foto: Jens Ökvist
Inleder gör dans- och musikelever från Musikhögskolan, Framnäs folkhögskola, Strömbackaskolans yrkesdansarprogram, Svenska balettskolan, Musik & Dansskolan samt Piteå Dansstudio. Det lokala inslaget får 40 minuter medan själva "Duett för dansare och pianist" får cirka 30 minuter.
När de huvudsakliga affischnamnen tar vid är uttrycket subtilt och avskalat. Nästan naket. Pontus Lidberg, som har en internationell karriär som frilansande dansare och koreograf med bas i Stockholm, dansar till en början i mörker. Trots resurser är ljussättningen ordentligt sparsmakad. I bakgrunden projiceras bilder på en stor duk. Motiv föreställande händer som sträcker ut, krokiga grenverk och frusna rörelser. Samtliga bilder är mer eller mindre pretentiösa. När projektorn emellanåt släcks ned blir dansen och musiken tydligare. Motiven är ett element för mycket och överförklarar gestaltningarna på scen.
Magnus Svensson spelar Bach och Ravel med intensitet och hetta. Svensson, verksam kammarmusiker, solist och ackompanjatör, håller blicken på tangenterna. Här finns inga oroligheter, Lidberg och Svensson är samspelta, och är helt enkelt förlängningar av varandras uttryck.
Redan halvvägs in i programmet känner jag mig oerhört rörd av flygelns klang och Pontus Lidbergs följsamma rörelser. Koreografin tycks växla mellan balett, poser och modern dans. Lidbergs dans iscensätter känslor. När musiken tystnar och ljuset får sin givna plats hörs hans andningar i hela lokalen, skiftningarna i hans arbetande muskler blir tydliga. Det är mänskligt, ljuvligt och helt ärligt oerhört vackert.
Samtidigt, och detta är något jag håller starkt emot programmets sammansättning, tröttnar jag fort på det ödesmättade tonfallet. Publiken tilltalas i dovhet. Det handlar inte om att scenen är mörk eller musiken tungsint, snarare är det bristen på variation. Jag saknar en dramatisk vändpunkt som förändrar hela uttrycket.
Jag saknar en känsla som ska ta tag i mig. Den uteblivna känslan är hopp.
På frågan om vad som uppstår i duetten mellan en dansare och en pianist är mitt svar poesi. Uttrycksfull, svårmodig och lätt konstlad poesi.
Så jobbar vi med nyheter