De två miljoner egyptier som demonstrerat på Tahrirtorget i Kairo den gångna helgen, har sovit i skift. Så när det på fredagen var dags för den islamiska veckobönen, gick några ungdomar runt och väckte trötta muslimer: "Vakna! Ska ni inte gå till fredagsbönen? Det är dags snart." Muslimerna tackade och gick för att utföra den rituella tvagningen, men när de märkte att ungdomarna som väckt dem inte följde med undrade de varför. "Jamen vi är inte muslimer, vi är kristna, vi tänkte bara att ni inte vill missa bönen" blev svaret.
I söndags, när det var dags för de kristna att samlas och be, bildade muslimerna på torget en kompakt ring runt dem, för att beskydda de kristna med-demonstranterna och ge dem en stunds frid mot regimens utsända provokatörer.
Sådana enkla handlingar får ett starkt symbolvärde nu, när såväl oppositionspartierna i Egypten som den övriga världens ledare börjat slå in kilar bland demonstranterna - längre in för varje dag som går. Demonstranterna, inte bara på Tahrirtorget utan i hela Egypten, visar också att de motsättningar som sägs finnas mellan muslimska och kristna i landet, mera är en produkt av regeringsmaktens agerande än av folklig övertygelse.
Dåd som det vid den koptiska kyrkan i Alexandria och den exploderade gasledningen i Sinai har utan tvivel välkomnats av diktatorn Mubarak, såvida det inte är hans säkerhetstjänst som iscensatt dem själv. Allt för att skrämma folk med hot om att terrornätverk kan ta över, så att han själv kan behålla makten - vilket för övrigt skulle glädja många ledare för länder som kallar sig demokratiska.
I Mubaraks vokabulär är terrorister lika med medlemmar i partiet Muslimska brödraskapet, som varit förbjudet i 30 år och många gånger fått skulden för terrorhandlingar. Själva har de aldrig tagit på sig ansvaret för något sådant, men att skrämma politiker och journalister i EU, USA, Israel och de omgivande arabländerna med "islamister" brukar alltid fungera, så även nu.
De egyptiska demonstranterna verkar vara ensamma om att inte ha fallit i den fällan och det är bara att hoppas att propaganda och lögner får ge vika för verklighet och sanning även i västvärlden.
Personligen ser jag faktiskt flera paralleller till den stora gruvstrejken i Malmfälten, om än det sistnämnda skeendet var i mindre skala. Även det var en helt och hållet mänsklig manifestation, över alla politiska gränser, och vilken religion någon bekände sig till fanns över huvud taget inte på dagordningen. Alla var eniga.
Detta opolitiska men humanitära fenomen lockade olika slags aktörer - från facket till politiker och vissa journalister - till att försöka splittra gruvarbetarna, som inte heller hade någon ledning för sitt uppror utan ledde sig själva.
Även den gången var det så att ju längre strejken pågick, desto mer växte en minoritet av strejkande som tyckte att det var dags att avsluta det hela trots att samtliga krav inte var uppfyllda.
Så sker även i Egypten. Ännu har demonstranterna inte fått igenom sitt tydligaste krav, att Mubarak ska lämna presidentposten. Samtidigt höjs fler röster för att det är dags att återgå till ett fungerande vardagsliv.
Vad som än händer, till och med om Mubarak sitter kvar tills i september, är segern inte hans utan demonstranternas.
Trots att det inte gått lika snabbt att nå resultat och även om förändringen mot demokrati inte blir lika tydlig som i Tunisien, är det uppenbart att det går att förändra värden till det bättre - helt utan vapenmakt.
Vi ser det hända just nu och svallvågorna är så höga att flera diktaturer känt sig nödsakade att snabbt införa humanare lagar. Det har inte skett av välvilja gentemot folken i dessa länder, utan av pur rädsla för fler fredliga demonstrationer i världen.