- Hallå, hallå! sa pappa i telefonen när jag ringde.
Sedan lade han på luren fast jag satt där i andra änden och ropade. Att han hörde illa förnekade han bestämt och någon hörapparat skulle han inte ha. Han var inte så imponerad av moderniteter. Visserligen föddes hörapparaten redan på 1600-talet i form av hörlurar. Runt 1900 blev den elektrifierad, fyrtio år senare fick den plats i fickan. I femtio år har den suttit bakom örat.
Förr, när man inte visste bättre, trodde man att dålig hörsel var lika med lägre intelligens. Människor som hörde illa skämdes och försökte dölja. Kanske kände pappa skam, eller var det envishet. Efter tio års tjat från släkten åkte han till vårdcentralen på hörselkontroll.
- Inte för att jag hör illa, muttrade han, bara för att få tyst på er.
Sköterskan placerade lurar över hans öron och förklarade hur han skulle markera ljuden.
- Jag hörde hur det pep och pep, sa han stolt då hon plockade av honom lurarna. Och jag tryckte och tryckte. Min hörsel är väl inget fel på?
- Herr Bergstrand, sa sköterskan. Ni missade ungefär hälften av signalerna.
- Ursäkta, men vad sa ni? sa pappa.
Sköterskan skrev omgående till audionomen på Sunderby sjukhus, som på den tiden var norra Europas modernaste. Pappa fick remiss till örondoktorn och tre veckor senare och en timme försenad rullade en handikappbuss in på mors och fars gård. Bakom ratten satt norra Europas häftigaste handikappbusschaufför: En tuggummituggande man med skinnjacka och solglasögon. I mitten av bussen satt två tanter i rullstol, rejält fastvirade med spännband, som vore de stockar på ett timmerlass.
Den läderklädde vickade upp glasögonen, greppade pappas rullstol och snart satt far i bussen stadigt förankrad. Nu var det bråttom; tre mil att avverka på fem minuter. Chauffören tog plats, fällde ner brillorna, satte foten på gasen och styrde mot Boden mellan snöklädda furor. Vägen mot Flarken, som förr var norra Europas krokigaste, låg nu utsträckt och välplogad. I dikena krälade inte längre några unga vackra militärer, och något rejält Garnisionssjukhus fanns inte längre kvar i stan. Vid Lulevägen uppenbarade sig däremot det moderna lasarettet. Chauffören lossade lasten och jag rullade in pappa i glasbyggnaden.
- Hörcentral, våning sju, läste vi i hissen, som utan problem hade rymt hela handikappbussen.
Efter fem minuter i väntrummet anlände doktorn, som tyvärr måste till ett möte om en kvart. Han pillade in en hörapparat i pappas öra och kopplade honom till datorn. En stund senare rullade vi ut från besöksrummet. Audionomen sprang till mötet med vitrocken fladdrande runt benen.
- Norra Europas snabbaste doktor, sa pappa.
- Hör du mig? sa jag då vi tagit plats i cafeterian.
- Va? sa pappa.
Något måste ha blivit galet. Vi plockade fram bruksanvisningen.
- Bör inte sväljas, läste pappa. Är det inte i örat den ska sitta?
Vi höjde volymen enligt instruktionen.
- Nu hör jag nåt! sa han. Prata!
- Vill du ha kaffe? sa jag.
- Va sa du? sa pappa.
Vi lämnade sjukhuset och allt det moderna och återvände till de djupa skogarna i Flarken.
Pappa var lika döv som förr och hörapparaten fick mest ligga i sitt lilla fodral i nattygsbordet. Ibland stoppade han den i örat, skruvade lite på den och konstaterade att han varken hörde bättre eller sämre. Någon ny vända till doktorn blev aldrig av. En trevlig utflykt var det visserligen. Men den där färdtjänsten var inte mycket att lita på och det där sjukhuset med alla moderna apparater var inte så imponerande.
- Jag hör kanske lite illa men jag har hört tillräckligt i mina dar, sa pappa och stoppade apparaten i nattygsbordet.