Underhållande men övertydlig Snövit

"Snövit" är berättad i folkmun, den har skrivits av bröderna Grimm och Disney har gjort en söndersockrad version av historien. Hur sagoskatten förvaltas, är min ingång när jag tar plats bland publiken.

När en klassisk saga ska berättas finns det enligt mig två vägar att gå. Antingen att noggrant följa ursprungsstoryn eller modernisera sagan genom att exempelvis förlägga den i en annan tid. Robert Dröse (manus, regi och koreografi) väljer någon slags mellanväg. Handlingen om flickan Snövit som blir utkastad ur slottet av styvmodern tillika häxan är bra berättad. Scenografin påminner om medeltid medan musiken rör sig fritt bland genrer som pompösa Disney-ballader, 50-talsrock och eurodisco. I den här blandningen finner jag också musikalens problem. Med tanke på musiken hade handlingen kunnat förläggas i en annan tid och miljö, förslagsvis nutid. Jag får inte handlingen och musiken att gå ihop, men det är nog bara jag. Publiken älskar det.

Hela ensemblen spelar bra, och det största utropstecknet vill jag sätta vid Anna Norberg som i rollen som Drottningen och Häxan fullkomligt väller ut i sin gestaltning. Hennes röst är i god form för både tal och sång, hon pendlar mellan klassiska, överdrivna sagomanér och små finurliga nyanser i ansiktet. Marit Eriksson spelar den väna Snövit väl, hon sjunger ljust och sprött och är onekligen helt rätt för rollen.
Jag hade önskat att Robert Dröse hade förtydligat sagans mörka delar mer. Vad som driver Häxan till att vilja mörda Snövit förklaras genom att Häxan vill vara vackrast i landet. Häxans agerande är ju en form av djup sjuklig avund som gärna hade fått gestaltas i fler skikt. Istället sjunger Häxan sång efter sång om att hon vill vara och är vackrast.

"Snövit" är en i högsta graden symbolisk saga. Det röda äpplet som försänker Snövit i djup, djup sömn, prinsens kyss som väcker henne till liv igen. Kampen mellan ont och gott gestaltas väl av samtliga skådespelare som också visar hur förtrogna de är med manus när tekniska missöden uppstår.
Det är skönt att se att sagoformen tas på allvar av den resande ensemblen. Samtidigt finner jag flera luckor. Framförallt övertydligheten i övergångarna mellan dialog och sång hade med fördel kunnat tvättas bort i manusbearbetningarna. Sagan som berättarform är enkel och behöver inte, trots att det är en musikal, belastas med för mycket produktion eller överspänstig koreografi. Men det här är detaljer från mitt håll. I det stora hela var det en underhållande lördagseftermiddag.
MUSIKAL