KONSERT / Festspel i Pite älvdal
Stöts och blöts gör frågan om giftbarheten mellan konstmusik och jazz.
Inte sällan blir försöken skeva och obalanserade, men även fläckar visar sig ha sol. Det bevisar duon Forkelid+Fagéus under fredagskvällen.
Det hela började på KMH för ungefär fem år sedan, under en kurs i mental träning för musiker. I mötet mellan lärare och elev uppstod idén om ett samarbete. Afrostudenten Adam Forkelid som redan då utmärkte sig som genreflexibel pianist har blivit några år äldre, och det är med nöje jag tar del av berättelsens fortsättning.
Det är ingalunda enkelt program som läggs fram. Musiken kräver sin lyssnare och gärna en luttrad sådan. På listan står idel moderna kompositioner och tonsättare, men också en och annan standard. Bäst gör sig Forkelids egna kompositioner. Sviterna "Three Unison Moments" och "Moonscapes" är som klippta och skurna för samarbetet mellan de båda musikerna.
Tonvikten ligger åt konstmusiken till, och där tror jag duon har mest att hämta. Forkelid är en kompositör som vågar testa och utmana musiken, hans melodisinne och harmonik ligger inte långt från de stora kompositörerna av modern klassisk musik. Inte heller hänfaller han åt att spela jazzklichéer när improvisationerna drar igång. Som han själv beskriver det "Det är kul att skriva noterat, då får man precis som man vill. Det får man aldrig annars i jazz".
Även Fagéus improvisationer imponerar och jag drar mig till minnes en diskussion om varför den klassiska improvisationen aldrig uppmuntras eller utövas vid våra musikaliska institutioner, annat än i möjligtvis orgelsammanhang. Vad är man rädd för? Fagéus spel tycker jag är ett ypperligt exempel på hur klassisk improvisation kan låta - det är varken mer eller mindre värt än någon annan genre. Det handlar om att våga skapa utifrån egna referensramar. Det är det som skiljer en musiker från en annan och gör det hela intressant att lyssna på. Inte vilket fack utövaren tillhör.
Medan Aaron Coplands Sonata (1943) känns lite väl magstarkt och skrikigt i mina öron, tycker jag att kollegan och vännen Leonard Bernsteins Sonata (1942) är betydligt mer njutbar. Och ett stycke som särskilt väcker minnen från tiden på KMH är Jimmy Rowles "The Peacocks", som i sin genrelösa melodikaraktär känns minst lika bra på klarinett som saxofon.
Duon sparar ändå det bästa till sist. Adam Forkelids vackra "Distant Valleys" avslutar värdigt kvällen. Sällan har en enkel ballad i gränslandet mellan jazz, visa och romans suttit bättre. Tiden står still för en stund.
Samarbetet är ännu i sin linda men helt klart har Forkelid och Fagéus visat att musik är musik oavsett genre. Same but different, på ett skönt avancerat sätt.