Konsert: Europe
Plats: Kulturens hus, Luleå
Längd: En timme och 50 minuter.
Publik: Det är nästan fullsatt, så vi talar väl om uppåt tusen personer.
Svenskarna ska vara stolta över Europe. Inte för den där fluffiga fanfaren, utan för det hårda rockbandet som blivit troget sina rötter, som jobbar hårt och rockar hårdare. Fredagskvällens konsert i Luleå är ett formbesked från Upplands Väsbys stoltheter.
Europe följer en idé som provats av Springsteen, Orup, Kiss, Peter Gabriel, Def Leppard och många fler - att spela en hel platta live. Första hälften av den här konserten utgörs av 1984 års ”Wings of tomorrow” (melodiös, men betydligt tuffare än ”The final countdown”-plattan). Oj, vad jag sjunger med!
Det finns tidlösa kvalitéer hos den Purple-besläktat eldfängda ”Dance the night away”, hos titelspåret, hos den underskattade ”Wasted time” och småbrutala livefavoriten ”Scream of anger”. Det är ren, rak hårdrock, ofta med tydliga vibbar från UFO.
”Wings over Sweden” heter turnén och nog får de gamla låtarna vingar alltid. De hårdare alltså. Dammigare låter de smörigare ”Dreamer” och ”Open your heart” som inte har åldrats lika bra.
För att göra hela prylen rättvisa har John Norum tagit fram sin vita Fender Stratocaster, som på den gamla tiden. Fint. Smakfullheterna avlöser varandra. Tonen är gyllene, känslan i spelet enormt. Han är en av mina stora idoler och går än en gång rakt in i hjärtat.
Hårt blir hårdare när han hänger på sig sin älskade Gibson Les Paul och bandet blandar och ger från hela karriären. En starkt lysande ”Superstitious”, där Norum briljerar, är en av kvällens höjdpunkter och vi får hårdrockpärlor i form av de sentida ”Riches to rags” och ”The Beast”. Mer proggsymfoniska ”No stone unturned” och ”Firebox” finner sig också väl till rätta och får ut maximalt av den läckra ljusshowen.
Det här ser rent och snyggt ut, de nyare låtarna håller hög klass och inte minst låter bandet väldigt bra. Jag återkommer än en gång till ordet värdigt, när jag beskriver Europe som varit återförenade i ganska precis tio år.
”En käftsmäll” säger Pitebon jag träffar i parkeringshuset efteråt. Förmodligen är det fler än jag som håller med honom. Europe är i långa stunder ett överraskande hårt liveband, dessutom mer färgade av blues och 70-talsrock än vad man kan tro.
Den självklara centralfiguren är förstås Joey Tempest som 50 år fyllda fortfarande är rockstjärna med stort r. Han låter turnésliten när han pratar, men han sjunger kraftfullt och snyggt och har både karisman och den smittande entusiasmen kvar. Han är en fröjd att följa där han far runt på scenen och han är så långt från föredetting man bara kan komma.
Trummisen Ian Haugland måste också nämnas. Hans ”chops” sitter där de ska. Han är smakfull, tung och svängig, men trumsolot baserat på galopperande klassisk musik är trams. Stryk!
Kvällens besvikelse blir tyvärr bandets signaturmelodi. Mitt i hett emotsedda ”The final countdown” dör John Norums gitarr. Den slutar låta. Stjärngitarristen försvinner från scenen och jag ser honom besviken och frustrerad, medan teknikerna arbetar febrilt, men hans kompisar får avsluta som kvartett. Hårdrockfesten slutar utan gitarrgud. Ett tungt antiklimax. Joey Tempests humor när han travesterar Ulf Lundell (”ett inställt gitarrsolo är också ett gitarrsolo”) är klen tröst. John Norum glömmer aldrig Luleå.
Men låt mig fokusera på helheten. Att få se och höra Europe i den här intima miljön är riktig hårdrocklyx, en minnesvärd konsert med ett väldigt bra band.
Setlista:
”Wings of tomorrow”-albumet: Stormwind, Scream of anger, Open your heart, Treated bad again, Aphasia, Wings of tomorrow, Wasted time, Lyin’ eyes, Dreamer, Dance the night away.
Hits och nyare låtar: Riches to rags, Firebox, New love in town, Love is not the enemy, Superstitious, No stone unturned, Let the good times rock, The beast, Rock the night.
Extranummer: Last look at Eden, The final countdown.