Törstige Torsten
- Satan och helvete!
- Så bra att du lever, Torsten, sa jag.
- Visst fan lever jag! Lyft upp mig!
Han sprattlade argt med alla kroppsdelar på vänster sida. Inget verkade brutet. Den högra var helt stilla av förlamningen från en hjärnblödning för fem år sedan. Det var inte första gången han trillade ur rullstolen. Att lyfta honom själv brukar alltid misslyckas, trots att han är smal som en vidja och lever av bara Koskenkorva och kaffe. Torsten är gammal skogsarbetare, duktig på att jobba och svära och dricka. Redan i ungdomsåren döptes han till Törstige Torsten av arbetskamraterna i skogskojan.
- Har du ont någonstans? sa jag.
- Inte fan har jag ont!
Han sparkade med vänster ben och fäktade med armen. Jag la en kudde under hans huvud, skyndade till bilen, hämtade lyftbältet och fäste kring Torstens beniga bringa. Att lyfta en halvt förlamad människa är tungt, särskilt när den friska människohalvan är berusad. Torsten stretade och svor och hjälpte till så gott han kunde. Efter några svettiga minuter gav vi upp. Jag tog larmtelefonen och ringde kollegan för lyfthjälp. Hon var hos en vårdtagare tre mil bort och skulle komma så snart hon kunde.
- Satan, sa Torsten.
Jag bredde en filt över honom och satte mig på en soffkudde intill. Högsommarvärmen darrade utanför fönstret. Minuterna gick, dagen blev kväll. Solen strilade som en gloria över hans rödspretiga skägg.
- Förlåt att jag skrek så förbannat, sa Torsten, och jag förlät.
Han förklarade att det var ju inte mig han var arg på utan på kroppshelvetet som inte fungerade. Han tystnade en stund.
- Jag stöp ur stolen som en nyfälld fura nerför Högberget! sa han och skrattade högt.
Och så mindes han kallvintern 1955 när han avverkade timmer i Jokkmokkskogarna och träden dundrade nerför berget.
- Dom slogs sönder när dom föll. Berget var helvetes brant och isigt av svallvatten, och så var det lite snö. Värre var det i djupsnön. Då fick man skotta en stor gropfan runt trädet innan man kunde hugga. Tungsnön i grenarna gjorde att träden bröt över ibland och föll åt fel håll. Sen stod man där i gropen och tog sig inte undan. Många karlar dräptes på det viset.
Torsten tystnade.
- Ja jäklar, vi var som slavar. Men vi hade roligt också. Och på kvällen vilade man. Fast vi hade ju inte så många moderniteter. Och fan vad det luktade i kojan, av både oss och hästarna. Vi tog ju in och torka seldonen. Och inte tvättade vi oss så ofta. När ansiktet var stelt av svett blaskade man av sig. I stället för att diska tog man slidkniven och karvade bort matresterna.
Han funderade en stund.
- Och inte hade vi toalett. Vi hade en skitstock som man helst skulle göra av en torrfura, men som farsan en gång högg av en rågran. När man satt på stången fick man en kådrand bakpå ändan. Gubbarna skällde på farsan, och farsan flina och sa: Nu slipper ni ju ramla av stången när ni skiter!
Torsten skrattade så skägget hoppade, och sa att grankåda vore inte så dumt i rullstolen, för då ramlar man inte ur när man är i fyllan.
Dammkornen dansade över de kroknande kaktusarna på blombrädan i Torstens vardagsrum. Sommarkvällen var ännu vacker.
- Pling, sa det i dörrklockan, och kollegan kom och vips satt Torsten i rullstolen i köket och drack kaffe ur sin blommiga kopp, som hemtjänsten aldrig fick diska.
- Nej jäklar! sa Torsten. När kaffekanten blir så tjock att inte Koskenkorvan ryms, då tar jag kniven och karvar.
Så jobbar vi med nyheter