Sedan albumet ”Pojkvän” kom med singeln ”Tårarna i halsen” 2017 har framgången susat om Tjuvjakt. Det senaste året har nog varenda förfest sjungit om att våga visa sina känslor även om normerna tycker annorlunda och det har minst sagt varit en bisarr men lättande känsla att se bröliga pubertala tonårspojkar sjunga ”vem sa att killar inte gråter?”. När Tjuvjakt kommer till Piteå och PDOL verkar det tyvärr som att tidigare nämnda pojkar inte lärt sig ett dugg. Eller så vill de inte låtsas som det. Publiken tycks vara i en helt annan värld och från där jag står ser man hur över halva publiken står vända från scenen i ett sorl som överröstar högtalarna. Kanske är de trötta efter fyra dagars festivalande, eller så är det någonting extra som saknas på scenen. Det är ett ovärdigt bemötande från en stad som fött ena femtedelen av bandet, men Arvid Lundqvist tar det cool. Tillsammans med vännerna Olle Grafström och Jesper Swärd samt Fredrik ”Woods” Eriksson och Kid Eriksson tar han scenen på ett vant sätt och det är på gränsen till att nästan kännas nonchalant. Det är ett stadigt framträdande som inte vacklar eller dalar, men det är ej heller mycket mer.
Jesper Swärd, Olle Grafström och Arvid Lundqvist har röster som kompletterar varandra. Grafström står för det melodiösa medan Lundqvist har det kaxigt hårda och Swärd de mörka och lite mjukare tonerna. Det gör sig bra på scen och de äger den tillsammans, men man märker att det det är just Arvid Lundqvist som vill ut i publiken och hälsa på de i främsta raden. Faktum är att Kitteltältet har blivit något av en släktträff - han hälsar på sin morbror och faster, och lite längre bak står storasyster Emma.
– Den här låten handlar om idoler och för mig är det min storasyster, säger han innan vackra ”Tänk om”, som han sjunger ständigt riktad mot henne. Det är ett väldigt fint och rörande ögonblick som ger gåshud, det blir intimt och nära på ett sätt som får mig att känna mig glad över att vara inbjuden. Återigen önskar jag att resten av publiken lyssnade noggrannare - för många blir det som händer på scenen inte mer än ett bakgrundsljud medan jag bevittnar någonting fantastiskt.
Mot slutet blir det däremot klart vad publiken väntat på. När ”G-unit & Canada Goose” kommer på visar de vart de gömt sig resten av kvällen och kören blir öronbedövande. Den avlöses av coola ”Tandtråd” - samma visa där - innan extranumret ”Tårarna i halsen” får avsluta en kväll som varken var jättebra eller jättedålig.