Tarfalaturen och Moramannen

Tarfala betyder platsen där mossa växer och dit gick jag i går. Fascinerande åttakilometerstur från Kebnekaise fjällstation längs Tarfalajokken som brusar och solen som skiner och inga mygg. I fjällen går man sakta. Då hinner man titta upp mot storfjällen och ner på småblomstren som skyndar att njuta av sommaren som är väldigt kort. Isranunkeln står stolt och vit i minimala stenspringor. Den har utvecklat finurliga överlevnadsknep. Blomningen förbereder den i flera år och sista vintern gömmer den sig i knopp. När snön smält slår den kvickt ut och släpper fröna till marken innan vintersnön faller igen. På det viset har den bästa utsikten bland Nordens alla blomster. Den finns till och med på Kebnekaise.
Efter några höjdmeter smakar blåbärssoppa och ostmackor gott i sällskap av ett gäng små ormrötter vid en sten. Ormroten är en självständig och tålig filur. Den struntar helt i blommorna och bina och sköter fortplantningen på egen hand genom att skjuta små skott som gror till nya ormrötter.

Bakom sista krönet syns Tarfala forskningsstations röda små hus i klunga i dalen. Mystiska mätapparater står uppställda lite varstans. Husen står stadigt förankrade med vajrar i berget. Åttio sekundmeter är blåsrekordet, men vinden är vänlig i dag. Hit flyttade forskarna förra veckan efter våruppehållet, berättar glaciärforskaren som håller på att sätta ihop en grön liten byggnad som just fraktats hit från Arktis. Nu ska den stå på Storglaciären, som är en av världens mest utforskade glaciärer. Här finns längsta mätserierna kring glaciärers förändringar genom åren. Viktigt ur klimatperspektiv. Storglaciären ligger vit och väldig på andra sidan jokken. Den glider trettio meter om året på glaciärers vis. Högsta toppen ligger på sjuttonhundra meter. Stationen drivs av Stockholms universitet och startades av glaciologen Valter Schytt 1948. Själv jobbade han här i fyrtio år.
Några hundra meter längre ner i dalen kommer jag till Tarfalastugan vid sjön som ännu har isen kvar. I sällskap av stugvärden och två hundar med ägare avnjuts middag på stugtrappen innan vandringen hem till fjällstationen.

I fjällen är inte bara växter tåliga. Hit kommer också tåligt folk. I förmiddags mötte jag en man som tagit en cykeltur från Mora. Hos cykelhandlaren i Kiruna stannade han och reparerade växlarna. Där mötte han en man som sa:
- Du måste cykla till Nikkaluokta och se Kebnekaise, där är så vackert!
Mannen från Mora tyckte det lät spännande. En extrasväng på sju mil är inget för en dalmas, och vips cyklade han till Nikkaluokta. Men därifrån såg han inte Kebnekaise. Då mötte han en annan man som sa:
- Du behöver bara gå nitton kilometer så är du där.
Och mannen från Mora tänkte: Äsch, när jag nu cyklat hit kan jag ju inte vända innan jag sett Storfjället.
Så han parkerade cykeln i Nikkaluokta, vandrade hit till fjällstationen och upptäckte att han inte såg Kebnekaise härifrån heller. Då mötte han en fjällguide som sa:
- Du kan hyra utrustning och köpa mat hos oss och sedan gå västra leden till Kebnekaise på egen hand. Det tar tolv timmar fram och åter.

Och det gjorde mannen från Mora. Klockan fyra i morse var han på Sydtoppen. Klockan halv elva mötte han mig vid sopstationen just när han vandrat hit igen. Då tänkte han direkt gå de nitton kilometerna till cykeln i Nikkaluokta och cykla de sju milen till Kiruna och vidare hem till Mora.
- Nu har jag ju sett Kebnekaise, sa han och såg väldigt nöjd ut.
Men då sa jag att han borde nog äta lite lunch och hyra en säng och sova lite först, och det gjorde mannen från Mora. Och sover det gör han än.