Ett ansikte är inte bara ett ansikte. Det är, på samma sätt som ett nedskrivet ord, en symbol fylld av mening. Ett ansikte är ett koncept laddat med allt som personen som bar det stod för, i vissa fall ett chiffer bara känt för de invigda.
I det här sammanhanget är kvaliteten på ett foto inte av underordnad betydelse. Varje linje, varje skugga är av vikt för symbolens fortlevnad. Blickens riktning, munnens linje, hakans form, pannans vinkel – varje del av ansiktet kan ge symbolen gravitation. Massa. Efterliv.
Sådana tankar passerar när jag ser hur tatueringsnålen sakta ristar in linjerna i Charles Baudelaires ansikte på mina revben. Jag vet att smärtan till en början är brännande. Värme strålar från ett epicentrum vari nålen är kärnan för all energi. Inte massiv eller outhärdlig, snarare ett nötande som får kroppens energi att sakta falna.
Sedan bedövas man. Som när man simmar kommer man in i en andra andning. Kroppen utsöndrar naturliga opiater för att lindra den brännande smärtan. Den blir uttänjd, som en del av en helhet, en del av de vi är just nu. Likt varje sublim känsla kan vi inte se bortom smärtans händelsehorisont. När det bränner, då bränner det i evighet.
Medan nålen fortsätter att rista in hans ansikte på min hud tänker jag på Baudelaires mörker, hans ljus, hans tomhet, hans desperation som sträcker sig ut i evighet.
”Intet är mera långsamt än att se hur dagar går
haltande under flingors fall i nedsnöade år
då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet
förstoras och får drag av tidlös evighet.”
Dessa rader skrev jag själv ner på ett utrivet pappersark och lade på Baudelaires gravsten i Paris för några år sedan. Det regnade, bläcket flöt ut över sidan och min slarviga handstil verkade upplösas och tas upp av gravens sten, som i en formlös, ständigt nedbrytande framtid. Linjerna som nu formas på min kropp kommer inte att flyta ut och lösas upp. Till skillnad från den där regniga dagen i Paris kommer detta bläck att följa mig ner i graven. Nästa gång bryts vi ned och rinner ut tillsammans under jorden. Jag tror att Baudelaire hade kunnat se en tröst i det, liksom han såg en tröst i döden. Ledans slutliga bot.
Baudelaires författarskap var komplext. Det är bland annat därför han fortsätter att fascinera. Symbolisten, dekadenten, modernisten, sexisten, satanisten, romantikern, katoliken, mystikern, hedningen. Det finns många sätt att läsa honom, många beståndsdelar att ta hänsyn till, att förälska sig i eller avsky.
Ibland glöms helheten bort. Med motiv från det urbana Paris målade han själens beständighet i dess föränderliga omgivning. Sinnesförnimmelserna var hans värld, där dofter och klanger lät honom stiga högt mot extasen, och där extasens aska när den brunnit ut kastade honom att falla från samma himmel han stigit mot, tillbaka till den jordiska exil av tomhet som var hans helvete.
Sinnet är det ansikte med vilket vi speglar oss i världen. Fyllt med biologiska receptorer reagerar det på vad som finns omkring oss. Varje syn, varje doft och varje beröring frigör de kemiska reaktioner som blir våra tankar, känslor och minnen. Vi rör oss i världen som i en spegelsal som i miljoner vinklar visar oss själva. Det tomma och tysta, det skrikande, det längtande. Alltid föränderligt visar det på vår egen förvandling, från födseln till döden. Och varje spegel kräver ett ljus, en stråle att reflektera vår hud.
Livet är en tillfällig reflektion, upplyst av våra sinnens energi. I början och slutet finns mörkret, det strålande och döda. Detta mörker är vårt ursprung och mål. Urspegeln. När världen inte reflekteras, när vi släcker omkring oss och världen försvinner, står vi inför denna spegel. Freidrich Nietzsche sade en gång: ”Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.”
Det var denna ursprungliga spegel Nietzsche syftade på, det intensiva mörkrets spegel. Det är inför den vi är som naknast, det är endast där vi är verkligt ensamma. Tomhetens oändlighet. Detta ursprungliga mörker hemsökte Baudelaire.
Du den ende jag älskar, jag anropar din nåd
ur det mörka svalg dit du tvingat mig fly
– ett öde kosmos med synrand av bly
där hädelser blandas med vanvettsdåd.
Sex månader svävar däröver en sol
utan värme; de andra sex täcker natten
ett land lika naket som jordens pol:
varken grönska, djur eller levande vatten!
Ingen grymmare fasa bjöd denna värld
än den isiga solen och, fruktansvärd
som det forna Kaos, en natt utan slut.
Baudelairs dikter rör sig i de miljöer han speglades i. Gatorna, de trånga gemaken, de nybyggda boulevarderna. Spelhålorna, bordellerna, gränderna. I dessa miljöer finner vi de metafysiska upphoven till de förnimmelser som speglade Baudelaire, hans identitet och person.
Där fanns hans mörker, som bara fantasier om dess motsats kunde lindra: den azurblå himlen i medelhavets paradisorter. Det rena, höga och klara. En inbillad fantasivärld sett i fantasier bortom den smutsiga himlen i Paris, lika idylliska som barnsligt fördomsfulla. En ren oskuldsfullhet som var hans respit från det smutsiga och befläckade.
Som människa var Baudelaire ockuperad. Han var omringad av sin tid och sin skräck inför sitt eget liv, en skräck han inte kunde fly ifrån annan än i ett rike av ett inbillat paradis. Som såret blöder var detta drömmens ljus som rann från den mörkrets spegel som var hans fängelse. Lika skräckslagen som fascinerad kröp för honom lusten in i de motiv som pekade rakt mot världens själsliga undergång, en långsam död som klingade mot vansinnets skratt. Smittad med syfilis var detta också det slut som väntade Baudelaire. Var det detta han såg när han speglade sig i världen?
Lika upprorisk som maktlös sökte han hämnd för sin smärta och sitt hat inför världen, inför det lågstående och det oåtkomliga. Så straffade han det oskuldsfulla och vackra i en längtan efter att äga det, och hans hämnd i skrift gjorde även det låga högt och vackert. Man kan bara äga genom att kuva. Underordna och förstöra. Det är vad tiden gör med oss innan vi dör och därigenom vrider oss ur dess kvävande grepp.
Liksom smärtan behärskar mig när tatueringsnålen maler mot mina revben och får hela min kropp att vibrera, så var själva livet ett ok för Baudelaire, och därför slog han hårt tillbaka mot allt och alla som inte uppfyllde hans paradis renhet, gav den ett ansikte där det fula blev det vackra i en förvandling han själv dirigerade. Han var både ockupant och ockuperad, både offer och brottsling. Hans hämnd var att förädla och åskådliggöra, att vältra sig i det mörka som en hämnd mot Gud – en sista protest för att återta en förtorkad inre värld, om så efter att ha reducerat den till aska.
Revbenen. Nålen vibrerar, jag vibrerar med den. Hela kroppen verkar skaka på låg frekvens. Ansiktet som sakta tar form på min kropp är beroende av den linje som nålen drar. Mina revben är bara en annan, korsande linje. De kommer att mötas som axlarna i en andragradsekvation. Ett hinder i en värld av form, men i bilden bara ännu en linje att dra.
Baudelaires poesi är en värld av hinder, av progression i dynamiska kurvor. Extasen och den brinnande lyckan är hos honom ett stigande uppåt, genom azurblå himlar, över seglande moln. En längtan upp, bort. Längtans ständiga blick på en ny horisont. Men livets hinder bryter lyckans båge, uppskjutningen kraschar ner i vemod och spleen. Det perfekta har inga hinder, den yttersta skönheten – idealet – har inga gränser. Därför är det inte konstigt att Baudelaire döpte ”Les fleurs du mals” första svit till ”Spleen och ideal”. Däri ligger motpolerna som ger hans poesi dramatik och kraft.
Sonetten ”Skönheten” gestaltar den perfekta skönhetens röst som talar från en höjd utan fläckar, moral eller ömhet. I perfektionens sfär är människan liten i en värld av otillräcklighet som bryter evigheten med sitt motstånd, sina hinder och sina fläckar:
Skön är jag, dödliga, likt en förstenad dröm.
Mitt sköte där ni fann, en efter en, er död
har makt att väcka upp hos diktaren en glöd,
stum, evig som materien, bortom tidens ström.
Högt i det azurblå jag tronar – sfinx och gåta,
som svanen bländande; mitt hjärta är av snö.
Jag hatar rörelsen som låter linjen dö
och aldrig skall jag le, och aldrig skall jag gråta.
Och diktaren, som ser vad hög magnificens
min hållning strålar ut som en sublim skulptur
tycks skänkt sin form, förtärs av krav som ej vet gräns.
Ty speglar äger jag, för att med trolldomsband
fjättra min älskare, och vari all natur
förskönas: ögonen, i hemlighetsfull brand!
Och nu när jag ligger på sidan i tatueringsstudion är skönheten det porträtt som ristas in på min hud, Baudelairs härjade ansikte, med sina linjer och skuggor. Ett konstverk som ska närma sig den himmel av poetisk extas Baudelaire själv letade efter i sin jakt på konstnärlig höghet.
Mina revben skakar i sin grund, de är det hinder som låter linjen dö. När Baudelairs färdiga ögon ser ut från min kropp kommer de att se världen igen, återigen vänd mot en framtid som krampar av det förgängligas ångest. Tillsammans med min hud kommer de att skrumpna och åldras. Därmed kommer hans bild att förenas med hans poesi.
Vår dekadenta tid har skapat,
det är sant
en skönhet av ett slag
som förr var obekant
med anletsdrag som fräts
av hjärtats cancersår;
det sköna i allt
som vissnar och förgår.