Samma dag som ni läser detta, fredag den 6 juli 2018, begravs min farmor. Eftersom jag inte kan befinna mig i Sverige skriver jag detta från mitt kontor i Schweiz, på min lunchrast. Mont Blancs topp är skymt bakom åskmoln som rullar in över Alperna, och jag tänker på farmor, för hon var rädd för åska. Jag strök just en färdigskriven krönika som skulle handla om konst och moral apropå den senaste tidens komikerskandal. Jag strök den eftersom jag vill berätta för er om min farmor.
Farmor och farfar hade ett rött hus i Backträsk, ett torp som låg på en kulle. Vi kallade det för Berget. Huset låg mitt mellan Bodträsk och Backträsk. Om man var i huset var man i Backträsk, men om man hälsade på gammelmormor Anna i Lillstugan, då var man i Bodträsk. Jag och min syster plockade små violetta blommor som växte på kärv och näringsfattig mark, och vi gav dem till farmor för att hon tyckte så mycket om dem. Jag har aldrig lärt mig vad de egentligen heter. Jag tycker om dem för att farmor tyckte om dem, och för att de gjorde henne glad. Jag har aldrig sett dem någon annanstans än på deras tomt.
Min farmor var Backträsks bäst klädda kvinna. Hon var lång och slank och vacker, en bondebyns modeikon, en bygdens Chanel. Halsbandet med det kontursmidda guldhjärtat med en svart pärla i mitten hade hon på sig jämt. Det lämnade hon aldrig ifrån sig, det fanns där till och med när hon var som sjukast vid slutet. Jag tyckte alltid det var ett vackert hjärthalsband. När vi räfsade hö på ängen hade hon en blommig blus, hon var soligt brun och hade kort hår. Farmor gillade inte att jobba med hö, men det var roligt att räfsa och sommaren var varm. Någon tog ett foto, förmodligen pappa, och det är mitt favoritfoto från när jag var liten.
När min syster föddes dansade jag och farmor i deras hall, för det var det bästa som hänt i livet, om än jag inte förstod hur mycket det betyder att få en syster. Farmor förstod, för hon hade själv flera systrar. Farmor hade också förlorat en dotter och ett litet barnbarn i en bilolycka. Hon visste vad det innebär att mista och sörja. Därför dansade vi i hallen när min syster föddes, för farmor visste vad det innebär att vara lycklig.
Farmor lagade mat, och hennes mjölkmakaroner med korvsås var det bästa jag visste. Farmor ställde ut makaronerna på bron för att svalna, och jag tittade på makaronerna för att jag trodde att de skulle svalna snabbare om jag tittade på dem. Tålamod har aldrig varit en styrka hos mig. Jag ville bara äta farmors mjölkmakaroner med korvsås.
Farmor lagade ofta palt. Det var en hel ritual, ett sätt att leva. ”Om i ändå itt skull lågga dell nalta palt”. Under alla år jag fick med min farmor infann sig samma drömmande uttryck i ögonen när det blev tal om palt, som om ordet när det yttrades förvandlades till livets mening. Det var en allvarlig sak, ett hantverk förfinat i decennier. Farmors palt var en händelse. Vi hade det bra, för vi var tillsammans och vi åt palt, som om palten var ett uttryck för allt vi delade som familj.
Farmor gillade att sova länge på morgonen, hon läste ”Micke och Molle” för mig när jag var liten. Farmor lade ut matrester på stenen på Berget för att fåglarna skulle få mat. Farmor kom med kaffe till vedbacken där vi kapade ved, och hon drack sitt kaffe med socker och mjölk. Farmor bjöd på frukost på pannrumsbron när det var sommar. Farmor var duktig på handboll när hon var ung och hade till och med varit med i tidningen. Farmor gillade tomtar och pyntade vid advent, och på julen var vi alltid tillsammans. Farmor plockade bär med oss på Berget, som verkade så stort och vilt och viktigt.
Min farmor var vacker och stark och stolt. Farmor var min andra mamma, som tagit hand om mig i hela mitt liv. Det här är min hyllning till henne, till all kärlek och alla minnen vi har delat. Nu rullar åskan in över bergen, och det finns inget alls att vara rädd för längre. All min kärlek, nu och för alltid.
Simon Olofsson