Syskontrion Baskery är inte utan ett rätt gediget CV. Med fyra album släppta, signade av amerikanske Warner (och droppade, lång historia) samt förbandsgig åt Robbie Williams är i sig storeligen imponerande. Med sin blandning av country, americana, blues och pop har bandet jämförts med akter som First Aid Kit med flera. Då bandet vidare har rötter i Tornedalen och Norrbotten är Kalles Krog kanske något av en hemmaplan. Och nog tycker jag ändå att det känns som att bandet är som hemma, väl inramade på en publiknära scen och omgivna av öl och entusiastiska besökare.
Med stämmor som sitter som lim och toktight komp är det som att syskonen Baskery under åren vuxit ihop till någon sorts musikalisk siamesisk trilling. Det spelar ingen roll om det gäller bluesinfluerade ”Wanna tattoo” (”i C-moll, om någon undrar”), tunggungiga ”Cactus Baby” eller upbeat-iga ”Hard on you”, svänget och sången sitter perfekt. Giftermålet mellan tidigare nämnda genrer och en tydlig (främst på den senaste plattan) pop-ådra fungerar utmärkt, och är också det som håller ihop en i övrigt rätt frekvent mix av musikaliska influenser. Hur får man annars låttitlar som ”The Big Flo” att samsas med trestämmig snapsvisa signerad Bellman (”Bort allt vad oro gör”)?
Givet kvaliteten på det set som bandet levererar är det ju märkligt att bandet inte hänger på betydligt större scener. Samtidigt, även om jag väl unnar bra band att spela på större ställen och med höga gage, kan jag inte låta bli att gotta mig i när denna typen av musik kan avnjutas i just det publinära forumet, vid barer, bord och halvimproviserade scener som står där de ryms. Till och med när banjo-och trumspelande Stella Bondessons icke-fungerande trumstol gör sig påmind blir ju det hela till en för publiken charmig interngrej. Det känns nära hela enkelt.
Min egen största behållning är när poleringen får rasa och öset träder fram. ”Nobody Nice” och sista ordinarie låten ”Haunt you” lyfter taket. Den gotländska vaggvisan som trion kör a capella som första extranummer blir här, oaktat hur vacker den är, något missplacerad. Vaggvisa efter detta? Efter ”Haunt you” behöver jag lugnande för att ens sluta svettas. När gruppen sedan som sista låt piskar loss paradnumret ”One horse down” ryker de sista resterna av taket, och Kalles Krog kan framledes förmodligen kallas för permanent uteservering.