Efter en välbesökt uppvärmning av Pistvakt som lockade fram hög partystämning i tältet var det dags för kvällens första huvudakt. Spike's All Star Band, eller kort och gott SAS Band, spelade härom veckan på Nelson Mandelas 90 års-gala i Hyde park. Den här kvällen står de på Pite Havsbad. Spike är Spike Edney, brittisk multiinstrumentalist som turnerat som klaviaturspelare i Queen. Bandet är löst i konturerna och gästartisterna varierar också.
Solisterna går inte av för hackor. Gamle Manfred Mann's earth band-sångaren Chris Thompson har hunnit bli 61 år gammal, men har fortfarande härligt tryck i den raspiga pipan. I låtar som "Blinded by the light", "Davy's on the road again", Rainbow-klassikern "Since you been gone" och "You're the voice" (som han faktiskt skrev) är det stor rockunderhållning som bjuds.
Kiki Dee har en sån där fin, värdig framtoning och har rösten i behåll. I hiten "I've got the music in me" från 1974 tror jag på varenda ord. Ett av årets konsertögonblick för min del. Jisses jag känner fortfarande svänget vid blotta tanken. SAS Band är en utomordentlig orkester på alla sätt och vis. Ett all star band eller i sämsta fall ett hårdpimpat coverband med extra allt. De lyckas vara rätt band för varje låt de ger sig på. Sedan ser de så avslappnade och mysiga ut gentemot varandra uppe på scenen.
"American Idol kan kyssa mig i arslet. Det där är vad jag kallar talang" utbrister bandledaren när Kiki Dee tackar för sig.
Terry Jacks är den av artisterna som gör minst väsen av sig på scen och kanske behövs det en motvikt till all kraft. Visst är det kul att vi får höra monsterhiten "Season´s in the sun" med sin originalartist (det är extremt sällsynt i livesammanhang) och visst är det en vacker låt, men framförandet känns onödigt anonymt.
Hade någon sagt till mig 1985, när progressiva rockbandet Marillion var som hetast, att "jo hörrudu, sångaren Fish kommer att stå på Pite Havsbad en svinkall julikväll om 23 år och sjunga "Sweet home Alabama", så hade jag skrattat mig fördärvad, men här står han, långt från extrem make up, mystik och åttaminuterslåtar. En gänglig skotte i slitna jeans, ledig tröja och halsduk. En hjärtlig man som fortfarande är jetlaggad efter en längre resa och därför känner sig som "en Guantanamo-fånge under tortyr" och jämför vädret med "fucking Scotland".
"Sweet home ..." är det som räddar honom, för trots att han är en skön lirare på scenen jobbar hans röst i motvind i Marillions två störta hits, "Kayleigh" och "Lavender". Entusiasterna längst fram med Marillion-halsdukar verkar dock nöjda.
Största charmpoäng måste dock tilldelas Tom Robinson. En skön glidartyp till scenpersonlighet. Den totala antiposören. Har aldrig riktigt varit förtjust i "2-4-6-8 motorway" (men det är publiken, tro mig). Däremot gör han underbara coverval: The Clashs "Rock the casbah" och The Hives "Hate to say I told you so". Allt gjort med en härlig "allt eller inget"-attityd. Snacka om att vara mitt i musiken.
Alltihop avslutas i närmast Wembley-anda med låtar som "We will rock you", "The show must go on", "We are the champions" och komprimerade Sinatra-numret "All the way" i fin a capella.
The Hooters - eller kort och gott "Hootäsch" om man är Pitebo - inleder med några nya låtar, men det är först med hjälp av igenkännandets magi i "Fighting on the same side" och en svintung "All you zombies" (med galet fyllig sång och underbart trumspel av David Uosikkinen) som de får riktig kontakt med publiken. Trevliga covers på Don Henleys "Boys of summer" och Elvis Costellos "(What's so funny 'bout) peace, love and understanding" får ett plus i kanten. Eric Bazilian har odlat frukthandlarmustasch och Rob Hyman har fortfarande lugg som en seriefigur och jag uppfattar dem som både samkörda och glada att spela tillsammans igen. Överlag rockar det bra och flera gånger radar de upp sig tillsammans med Fran Smith Jr och John Lilley ("the best dressed man in rock 'n' roll") för klassisk uppställning på scenkanten.
Publikfavoriter som "And we danced", "Karla with a k", "Johnny B", "Day by day" och "Satellite" är självskrivna och levereras i maffiga versioner, trogna sina studioförlagor. Mot slutet dyker en avskalad "One of us" upp. Mmm, vackert.. Däremot blir "Time after time" i rockversion ingen direkt höjdare. Bland de nya låtarna är det singelspåret "I'm alive" (hög Hooters-faktor här) och den värdiga avslutningen med "Free again". Jag hade gärna hört "Give the music back", men tackar vänligast för en förkortad "Graveyard waltz", kvällens enda överraskning.
En välljudande kvalitetsstund, med ett varmt och unikt band. Hur bra det var? Inte riktigt som 1993, men betydligt bättre än 1995.
KONSERT