Språket brister när livsresa berättas
Titel: "Bränn broarna! Ur mitt livs resa med EFS - Frälsningsarmen - Svenska kyrkan"Författare: Gunnar LundqvistFörlag: Kulturhistoriska bokförlaget
Foto:
Men det spännande livet och den starka tron märks varken på språk eller gestaltningar i "Bränn broarna!". Så är den inte någon typisk berättarroman heller, men här finns försök att berätta gestaltande.
Gunnar Lundqvist har gått från EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) till Frälsningsarmén och slutligen Svenska kyrkan.
Han har varit en stolt rekryt, en ihärdig och arbetssam officerare (tillsammans med sin fru Ulla-Britt) och numera är han kyrkoherde emeritus i Ålidhems pastorat.
"Bränn broarna!" syftar till att lämna det gamla bakom sig, gå vidare mot något nytt och förhoppningsvis växa av utmaningen.
Uttrycket, tillika titeln, återkommer genom boken som understödjande till hur viktigt det är att våga växa som människa, och då gärna i tron.
Boken ger en god inblick i hur det var att verka inom Frälsningsarmén i mitten på 1900-talet.
Frälsningsarméns patriarkala framtoning verka ha fungerat som en pelare i Gunnar Lundqvists liv, men pelaren har också blivit en stötesten.
Gunnar Lundqvist berättar redogörande och tydligt - gärna i minsta detalj - om vad som sades, tänktes och gjordes när jag egentligen efterfrågar de stora dragen.
Resan håller fokus på Frälsningsarmén (och kanske med all rätt), men utesluter Svenska kyrkan, kan jag tycka. Berättartonen är mer av biografiskt snitt med för många tröttsamma detaljer.
I stället för att gestalta de inre känsloskikten finns en jobbig övertydlighet att likt en dagbok berätta för mycket. Men till skillnad från en dagbok vidrörs känslorna bara på ytan.
I vissa partier märker jag faktiskt en genuin berättarröst som tränger igenom. Gunnar Lundqvist är på väg att bli officerare i Frälsningsarmén och är, så att säga, under utbildning:
"Jag låg där i min säng med knäppta händer och försökte sortera alla känslor och tankar som fyllde mitt inre denna första kväll på Frälsningsarméns krigsskola. Överstens uppmaning att bränna broarna rörde sig i mitt inre. Jag hade löst enkel biljett för resan till Stockholm och krigsskolan. På resan hade jag passerat många broar. Denna resa låg nu bakom. Broarna var brända."
Dedikationen är det inget fel på. Gunnar Lundqvist har min beundran för att han verkar ha följt sitt hjärta hela livet och samtidigt hört Guds röst.
Jag efterfrågar bara ett mer gestaltande språk, ett tydligare upplägg i berättandet, djupare skildringar av de inre känsloförloppen i stället för alla dessa utförliga flyttar kors och tvärs i landet.
Samtidigt bjuder de fysiska transporteringarna på mest handling, när det ömma troende hjärtat får slå några extra slag för Gud och Frälsningsarmén.
"Bränn broarna!" är ett bidrag i speglingen av "Liv i Sverige" med kristna förtecken.
NY BOK
Så jobbar vi med nyheter