Sophie Zelmani borde prova nya riktningar
SOPHIE ZELMANIThe ocean and me(Epic)PÅ SKIVA +++
Sophie Zelmani förlitar sig på sitt gamla sound, men borde prova nya musikaliska vägar så att hennes musik utvecklas, menar PT:s recensent.
Foto: Claudio Bresciani
Producenten Lars Halapi har precis som vanligt hjälpt till med att skapa stämningar, och tonfallet är dovt men samtidigt vackert.
Sophie Zelmani växlar mellan pratsång, ren sång och viskningar. En påminnelse om att små röster också har mycket att ge, en bra röst bevisas inte genom hur mycket man klämmer i eller "gasar på", som kanske vår kändaste schlagersångerska skulle ha uttryckt det.
Zelmanis frasering är öm, stundtals för sentimental, men alltid innerlig och uppriktig i sitt berättande.
Sophie Zelmani har skapat en egen liten exklusiv värld som inte är nämnvärt beroende av listplaceringar eller radiospelningar. Till några tidigare skivomslag har hon blivit fotad av självaste Anton Corbijn (Depeche Modes ständige medarbetare). Men nu är det dags att sticka hål på den trygga bubblan.
Musikaliskt håller inte "The ocean and me" samma höga klass som de tidigare albumen "Precious burden", "Time to kill" och "Love affair". Samtidigt finns på nya skivan några låtar som väver samman den lågmälda singer/songwritern-stilen, country och pop till fulländade pärlor.
Suggestiva "The ocean and me" vaggar mig till stilla ro, poetiska "Composing" måste vara albumets mest bearbetade spår och "Yeah, okey" känns så där lagom distanserad och skön, nästan kaxig.
På "Spring love" är hon så skör, rösten balanserar på de ljusa höga tonerna och den akustiska gitarren ramar in vemodet fint. "Time" gör upp med det förflutna och Sophie Zelmani låter direkt. Istället för typisk refräng är låtens behållning en hook som växer för varje genomlyssning.
De bleka spåren är egentligen få. Vad jag motsätter mig är det totala soundet. Hur elgitarrerna låter känns så väldigt tryggt, precis som de alltid låtit i Zelmanis värld. När soundet känns beräknande blir själen i det musikaliska framförandet väldigt tunn.
Om Zelmani brukar ofta skrivas och sägas att hon är skygg. Läser man intervjuer med henne är citaten få, istället verkar de skrivande journalisterna få dikta fritt för att komma upp i anständig textlängd. Det är okej att ha en skygg medieprofil, men när musiken blir profillös svalnar mitt intresse rejält. Jag saknar kreativ glöd och hetta. Visst är hon fortfarande så skör att det gör ont att lyssna ibland, men ljudlandskapen låter tunna och i behov av näring.
Det bästa Sophie Zelmani kan göra inför nästa skiva är att byta producent och utveckla sitt sound, annars riskerar hon att hamna i ett hopplöst navelskåderi med bara de inbitna fansen som publik. Zelmanis musik vill jag ska nå så många som möjligt, den är i mångt och mycket klassisk och evig. En sak jag aldrig trodde den skulle bli är förutsägbar och upprepande.
Hennes spröda väna röst får gärna fortsätta pratsjunga och viska, men musiken måste ta nya oväntade riktningar för att kunna överleva.
Så jobbar vi med nyheter