För 34 år sedan började jag bevaka Festspelen i Pite älvdal i egenskap av journalist. Med undantag av ett par års frånvaro från yrket, bevakningar av Lapplands Festspel i Arjeplog på 90-talet (som alltid inföll samtidigt) och någon sällsynt semesterperiod vid denna tidpunkt, har Festspelen i Piteå varit obligatoriskt inbokade i min arbetsplanering.
Jag har helt enkelt svårt att minnas en sommar utan att jag jobbat under festspelveckan och på fredag börjar årets upplaga. Det blir den sista jag bevakar, sedan väntar det som kallas avgång fast det egentligen är samma sak som ankomst till en station i livet där något nytt börjar.
Medan jag sitter och försöker hitta formuleringar om vad jag egentligen tycker om framförandena på sena kvällskonserter, kan jag trösta mig med att jag vid framtida festspel inte behöver uppleva den stress det innebär att leverera i tid. Då blir lyssnandet helt annorlunda och mera njutbart.
Å andra sidan kanske jag inte har råd att gå på så många konserter i framtiden, för jag har hört att pensionärer i allmänhet är ena fattiga stackare ekonomiskt sett. Jag har länge avundats pensionärerna ändå, för tid är en rikedom som jag suktar efter.
Förslag på vad jag kan göra istället för att vara kulturredaktör får jag med jämna mellanrum nuförtiden. Släktforskning går bort, eftersom jag aldrig skulle kunna sluta om jag väl börjar. Att skriva en bok känns inte lockande – jag tänker få skrivkramp tills vidare. Och att frilansa som journalist efter att ha varit fast anställd kommer inte på fråga.
"Vad ska du göra då?" är en stående undran jag brukar få efter dessa invändningar eftersom jag anses för ung för att sluta jobba. Inte ofta man är "för ung" i min ålder, men nu är jag glad över att vara tillräckligt gammal för att bli tidsmiljonär.