Så länge jag ser ut som en galen kossa blir nog ingen arg på mig, skrev Kristina Lugn i en dikt.
Hon står i ett gathörn på morgonen och ser de vackra och arbetsföra som har bråttom någonstans. Där står hon och känner sig frustrerad. Hon råmar bara lite, lugnt och stilla och väntar på att den stora ensamheten ska börja på allvar.
Kristina Lugn berör känslors ytterligheter. På en rad hinner man både skratta och gråta. Även om ensamhet och utanförskap, snarare än kor, är temat i hennes dikt faller tankarna på Galna ko-sjukan som orsakade köttskräck för tio år sedan. I flera månader körde vi kundvagnen förbi filéhyllorna utan stopp. Några djurskandaler senare letar vi kravmärkt och sticker åter termometern i julskinkan, med lite dåligt samvete visserligen.
Förr blev grisar och kor galna ungefär en gång per år och det var om våren. Då skuttade kossorna halvblinda ur ladugårdsmörkret med vinterstela ben och slängande juver, medan hönsen sprättade och alla var på gott humör. Dö fick oxarna göra bakom ladugårdsväggen, då det var höst och allvar i luften. Slaktaren som hette Ragnar anlände i en svart PV. Han hade stora händer, blå hängselbyxor och ett bullrande skratt. Att en slaktare kunde vara skojig och se snäll ut var konstigt. Egna djur hade han också, som levde allihop, men för säkerhetskull höll jag hårt i katten.
Mamma var blek, bjöd på kaffe med smörgås och hade bråttom. Blanka grytor kokade olycksbådande på spisen och pappa var bekymrad.
- Oj, oj, sa han, en mördare är jag. Först lurar man djuren att äta så dom växer, sen tar man livet av dom.
Jag låste in hönsen, bad hästen vara tyst i boxen och tog farväl av alla kor.
Man kunde aldrig veta vad slaktaren skulle hitta på.
Sen grät jag en stund ihop med tjuren Sture som inte alls verkade fatta stundens allvar.
Jag pillade fast några torkade vitklöver i halskättingen: han skulle vara fin när han mötte döden.
Sen kilade jag in i köket med katten i famn och tog plats bakom gardinen. Snart hängde Sture upp och ner utan skinn innanför dörrarna till höboden.
Hans huvud kokade i en gryta, den sträva tungan i en annan. Stallbacken luktade blod. De fyra magarna och tarmarna låg och dallrade i skottkärran som skulle köras till skogs.
Stures bås var tomt och kvar bredvid stod svartvita Helmi och såg på mig med sina stora blanka koögon.
Höstslakten var en sorglig procedur för en bondunge, även om livet återgick till det normala redan några dagar efteråt.
På något sätt måste den mänskliga förträngningsmekanismen ha slagit igång direkt huden karvades av kroppen. Snart var frysboxen fylld och Sture glömd trots att han låg där prydligt packad i treliterspåsar.
Att döda djur kan aldrig vara trevligt. Men det romantiska skimmer som lagt sig över barndomens lilla lantbruk får gärna ligga kvar, särskilt när det finns annat att jämföra med.
Kanske var det Helmis blick eller Stures barnsliga ovisshet inför sitt öde, men jag stannar numera aldrig vid charken.
Och när utanförskapet infinner sig när människor jagar revben, skinkor och griljeringstips inför stora helgen, då kanske det hjälper att göra som Kristina Lugn: stå i ett gathörn och råma lite, lugnt och stilla.