För två veckor sedan rapporterade riksmedia om att en förskola i Malmö blivit anmäld av ett föräldrapar för att ha visat ”Alfons Åberg och odjuret”. Ett av barnen drabbades av mardrömmar efter att ha sett barnfilmen, vilket ledde föräldrarna att reagera mot att förskolan visat ”en film som varit direkt opassande för små barn, våldsam och alldeles för skrämmande”.
Hur en ställer sig kring frågan om överdriven curling är i sammanhanget upp till var och en, men jag kan inte låta bli att se händelsen i ett större perspektiv.
Samtidigt som skolinspektionen nu tar tag i ärendet bevakas Sveriges gränser av passkontroller. Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största part enligt Sifos senaste undersökning. Vid gränsen stoppas människor som inte har giltiga pass. En grupp som drabbas hårt är barn. När Sveriges gränser stängs och det politiska klimatet hårdnar ytterligare står krigstraumatiserade barn utan skydd och hjälp.
Jag drar inga paralleller mellan föräldrarna och invandringsfientliga sympatier, men bara den mest trångsynte kan undgå att se skillnaden i vårt samhälles syn på vilka som ska skyddas och mot vad de ska skyddas. Där våra barn skyddas mot barnfilmer om monster under sängen vägras de som sett krigets verkliga helvete att ens komma in i landet. Och detta sker med vårt samhälles goda minne.
I förlängningen är det en fråga om vilka som anses oskyldiga och vilka som inte får något skydd. Vem ringer vi när våra nyinflyttade grannars barn skriker av mardrömmar från krig och flykt? Störningsjouren? När bordsgrannen på festen börjar prata om att Sverige inte kan ta hand om alla flyktingar kan det vara värt att slänga en tanke åt det.
Våra barn skyddas mot det läskiga i Alfons Åberg av statliga kontrollorgan i utredningar som kostar stora pengar. Då uppstår den obekväma frågan: I vilken grad är våra barns välmående mer värda än andras?