KONSERT / Festspel i Pite älvdal
Blåvit start på Festspelsveckan, men nog skall det skrudas i svensk flagg när det vankas final. För garanterat svenskt kött står Stockholms Blåsarsymfoniker under ledning av showmannen och trombonisten Christian Lindberg. Sångsolist är ingen mindre än en av Sveriges bästa och mest allsidiga barytänger Olle Persson. Det utlovas gott och blandat; klassiskt och populärt och det är smakfulla karameller på en loj söndagseftermiddag.
Det börjar med marschernas marsch, Widqvists "Under blågul fana", med paraderande orkester som äntrar scenen. Därpå joggar dirigent Lindberg in och man framför "Svenskt festspel", av August Söderman följt av Hugo Alfvéns "Djävulspolska" och "Final ur Den förlorade sonen". Alfvén lär ha varit lika bra på att charmera kvinnor som golva musikälskare med sin orkestreringsteknik. Härligt medryckande - detta är Sverige när det är som svenskt.
Jag kan bli lite trött på Christian Lindbergs hurtfriska sportighet, men han är å andra sidan en överraskningarnas man som lär oss att handskas med klassisk musik som något helt normalt och ofarligt. Man spelar lika bra i bara kalsongerna som med byxorna på, det har han visat tidigare. Den här gången är det mest dirigentpult för hans del, och jag kan inte säga att jag känner mej överdrivet avspänd i axlar och rygg när jag ser hans specialsnickrade teknik. Men ljudet han få ur orkestern går verkligen inte av för hackor. Hans egna soloinsatser på alttrombon och vanlig dito är av högsta klass. Ton och teknik, utförandepraxis och attityd - Christian är inte för inte rankad som en av världens bästa trombonister.
Olle Persson är en baryton med en modellerbar och lyssnarvänlig röst, vare sig det handlar om dramatiska insatser såsom i Stenhammars visor, eller enklare sånger av Taube. Mest imponeras jag av hans flexibilitet att under en och samma konsert kunna styra rösten i så olika utformningar utan att lämna sig själv därhän. Hans dramatiska ådra och avspända sätt mot publiken gör att man aldrig tvekar om det man hör.
Diktionen är helt fantastisk.
Stockholms Blåsarsymfoniker har inte som man skulle kunna tro militär bakgrund, utan är ett verkligt skönt gäng professionella musiker som spelar OCH har kul. I likhet med storbandstraditionen står olika medlemmar i orkestern för programpresentationerna, och i några nummer ser vi även klarinettist Hans Åkesson ta över dirigentpinnen.
Orkestern framför hornisten Staffan Lundén-Weldens komposition "Speed Dating". Här utnyttjas bland annat kontrabasklarinett och fullt slagverk. Stycket får avrunda den klassiska delen av programmet, som med en fyndig P3:övergång förflyttar oss till Populärträsk.
Popmusik i symfonisk form har en tendens att låta musikskola. Att angöra en brygga funkar helt ok, och sambatakterna blir riktigt svängiga för att vara utförda på klassiskt vis. Vad Per-Olof Ukkonens medley "Some Good Songs of 2007" beträffar, så hittar han materialet som låter översättas till orkesterspråk i Salem al Fakirs "Good Song". Det låter toppen eftersom killen i grund och botten har så symfoniskt tänk i sina låtar. Önsketyckaren anser att låten kunnat stå helt för sig själv, med det nu utleämnade visslingssolot som krona på verket.
Övriga låtar är lite idéfattigare, och Olle Persson dränks tyvärr av orkestern när han träder in och sjunger "A Little Bit Of Love på slutet". Men ändå. Coolt!
Under denna final brottas vi med få om ens märkbara skavanker, men det finns några tillfällen som jag helst vill sjunka genom golvet. Det är när applåderna kommer på fel plats, och är "fesljumna" av osäkerhet.
Spar dem hellre tills senare, jag lovar att dirigenten visar med kroppsspråket när det är dags!
I likhet med Malmö symfoniorkester tidigare i våras, blir det "Vallflickans dans" av Alfvén som första extranummer, och avslutningsvis får vi stilla oss till tonerna av förspelet till "Förklädd Gud" av Lars- Erik Larsson. Ja, jag vill faktiskt leva, jag vill dö i Norden under så här justa förutsättningar.