KONSERT
Lill-lördag på Valdino, klockan närmar sig midnatt och det ser varmt ut på scen när Mother James tar plats och stompar loss i "Mongrel dog blues", min favorit från albumet "Stomping grounds".
Sångaren och förre Roknäsaren Stefan Petersson bär vintermössa och helskägget ser ut att frodas och må bra, trots att det var tänkt som ett "slutspelsskägg", att hyvlas av så fort skivan släpptes i maj.
Ljudet av minglande, festsugna Pitebor och ett par ölglas som åker i golvet ramar in kalaset, men lyckas inte dra mitt fokus från bandets New Orleans-kryddade bluesshuffle med 60-talsrefränger.
"Jag vet att klockan är halv tolv men klarar ni en lugn låt ändå", undrar Petersson då han annonserar "Hillside road" och jag saknar trumpetaren Goran Kajfes som tillsammans med "Ruskträsk" Johansson gör ett förnämligt "blåsjobb" på plattan. Men istället får jag höra saxofonisten Sigge Löf ge sig ut på en slingrande jazzodyssé över den skönt tillbakalutade balladen och det är inte fy skam på något sätt. Scenen delas också med barndomsvännen Mathias Johansson (gitarrist i Tiger Lou och bror till Therese Kjellvander som omskrevs på dessa sidor förra veckan), en trummis (Thomas Öquist) med gott häng samt pianisten Mattias Edfast och basisten Fredrik Johansson. Den före detta hårdrockssångaren har en skönt rökig röst men det är i mötet mellan musikernas skilda stilar som magin verkligen infinner sig.
Redan på skiva är Mother James en spännande, retro-eklektisk upplevelse men live tas det ett steg vidare och kläs i ruffigare kostym. "Dance to a Thompson drum" minner mig om Van Morrison men deklarerar samtidigt att låtskrivaren älskar ljudet av tidiga E Street Band. Och gangsterjazziga "Nightstage"är ensam värd entrén.