NY SKIVA ++++
ROCK. I början av 80-talet såg jag Stina Berge spela trummor i Pink Champagne och det har onekligen gått ett antal år sedan dess. Jag har läst att hon skrivit barnböcker, men så plötsligt kommer det en skiva. Vid 50 års ålder gör Berge solodebut och jag behöver bara höra de första spåren för att förstå att det är en extraordinär debut.
På "Stina & kärleken" finns de mjuka sekvenserna, men framför allt är det ord från en mogen kvinna som under många år gick vilse i droger. Hon sjunger kärvt och självutlämnande utan att vara sentimental om ett liv som satt sina spår. Rösten påminner om Anne-Lie Rydés, men Stina Berge äger en helt annan svärta och de hudlösa orden bränner. Vilka texter!
Mycket har hon skrivit själv, annat med Karin Renberg och Micke Herrström. Musiken spänner från lågmäld visa över twangig 60-talspop till tyngre rock. I ryggen har hon ett gäng kompetenta musiker och gång på gång lyfter låtarna högt och skimrar i regnbågens alla färger.
Tro mig, det är dumt att missa Stina Berge och jag kan till och med radiohitvarna för "Balladen om Kung Manolito och Öknens Ros". Lyssna inte på åldersfascisterna, lyssna på Stina Berge.