Få har väl missat att svenske Chris Kläfford slagit igenom i staterna. Hans version av John Lennons ”Imagine” föll både jury och publik i smaken när han uppträdde i realityprogrammet ”America’s got talent”. Framförandet serverades med såväl ett välansat skägg som en gullig historia om kampen om att slå sig fram som musiker på små barer i allsköns gudsförgätna orter på landsbygden.
Det fanns ju en och annan som reagerade över att denna både klyschiga men såklart sympatiska historia kring Kläffords musikaliska status inte var helt korrekt, då han redan stått som vinnare i svenska ”Idol” 2017. Om Kläffords historia någonsin varit sann såsom den berättats så var den det åtminstone inte när han intog scenen i USA. Den rimmar ju också illa när Kläfford nu i sommar står som uppvärmning för Gyllene Tider i deras avskedsturné, där han spelat för hundratusentals människor under sommaren.
Detta flagranta undanhållande av sanningen får naturligtvis kritik. Det pratades om att ”Idol”-vinsten i Sverige mörkades. Alex Schulman och Sigge Eklund hånade Kläfford i deras podcast, som är en av Sveriges mest populära poddar, där de menade att han fuskat sig fram.
Så varför tar jag upp detta? Jo, därför att kritiken såklart missar målet. Chris Kläfford är ju ett levande bevis för, och dessutom ett öppenhjärtligt vittne till, hur reality-showerna inte har något med någon sorts verklighet att göra. När vi kritiserar Chris Kläfford för bristande uppriktighet missar vi ju det viktiga i historien, nämligen att det aldrig funnits någon verklighet här från början.
Programformat som ”Idol” och ”Talang” är ju inte bara trevliga underhållningsprogram där man för fram talanger och berättelser. De är också miljardindustrier. Från tittar-intäkter och reklam vidare genom hela kedjan av skivbolag, arrangörer, producenter, bokningsbolag med mera omsätter dessa människor en jävla massa pengar. Är det då någon som tvivlar på att dessa program är belagda med manus, att ingenting spontant existerar utanför programmens kontroll och att detta endast och enbart handlar om att dra tittare genom att presentera sympatiska berättelser som vi kan känna igen, verkliga eller påhittade?
Reality-genren lever och andas på att vi människor vill tro att detta i någon mån är sant. Att vi bjuds in till ett rum där autentiska människor lever ett liv i tv-rutan. Oavsett om det handlar om ”Idol” och ”Talang”, ”Paradise Hotel” eller några vildmarkstjommar i något reality-format i Alaska, så vill vi tro att något av det vi ser faktiskt följer verklighetens regler. Kamerorna råkar bara liksom vara där. Vi vill tro, eftersom vi egentligen inte riktigt tror på det. Det gör vi rätt i, och det visar ju Chris Kläffords berättelse.
Så varför skjuta budbäraren? Rikta kritiken mot programmet. Alla dessa program. Stäng av, sluta titta på detta skräp. Det är den enda kritiken som räknas, den enda protesten med tyngd. Det finns gott om verkliga historier i våra liv, utanför reality-seriernas låtsasverklighet skräddarsydd för tittarsiffror. Lyssna på dem istället. Nöjesfabrikerna på tv kommer aldrig att kunna lära oss någonting alls. Inget om musik, inget om dekadens, inget om livet i Alaska. Det är med ”America’s got talent” som med skandalkirurgen Paolo Macchiarini: plast gör sig inte bra som luftstrupar. Vill vi andas frisk luft bör vi leta annorstädes.
Simon Olofsson
simon.olofsson@pt.se