Svenska lantraser av olika djur, alla slags konstnärliga uttryck, politisk verksamhet, brotts- och drogförebyggande arbete, skolundervisning, sjukvård, invandrare, funktionshindrade, ja till och med alla julgranar som tänds utomhus i minsta by. Allt detta och mycket mer har en minsta gemensam nämnare inblandad.
Den utgörs av personer som helt gratis bjuder på sin tid och ork, sitt kontaktnät och kunnande, för att berika samhället. De är ofta föregångare med osjälviskt engagemang för något de brinner för och kallas därför eldsjälar. Utan dem skulle det inte bara bli tvärstopp inom idrotten, utan i så många verksamheter att bara tanken är totalt mörker.
Många eldsjälar är aktiva i en ideell förening, andra bildar fristående nätverk, medan en del inspirerar sina medmänniskor genom att utöva en personlig övertygelse i privat- eller yrkeslivet.
Alla har vi någon gång mött eldsjälar som vi tagit för givna. Ofta arbetar de i ekonomisk motvind. Att de inte sällan är före sin tid idémässigt innebär motstånd av annat slag. Ändå ger en sann eldsjäl aldrig upp, sägs det. Men det kan mycket väl ske och då märks det direkt.
I artikeln här intill finns exempel på en eldsjäl som gjort precis allt rätt i kulturpolitisk mening. Pitefolk världsmusikfestival har fem år i rad fört samman människor med olika kulturell bakgrund. En stadigt växande publik har fått nya perspektiv på mänsklig samvaro, tack vare lokal förankring och världsvid blick. Ett arrangemang att vara stolt över i egenskap av norrbottning och Pitebo.
Därmed borde det väl vara självklart att någon annan ser till att festivalen får fortsätta att frodas från sin nuvarande utgångspunkt, när eldsjälen Dan Engman inte längre har tiden och orken? Tyvärr fungerar inte eldsjäleri så och till viss del beror det kanske på eldsjälarna själva.
En av dem, som jag träffade häromdagen, hävdar att dessa entusiaster alla lider av samma ”sjuka”. Den yttrar sig så att en eldsjäl inte aktivt sörjer för återväxten, menar han.
Själv hade han för roligt medan det hela pågick för att alls tänka på en efterföljare. Att ensam ha full kont- roll var också praktiskt. Om än verksamheten var livlig medan han var aktiv, dog den snabbt ut när kroppen tvingade honom att sluta. Ingen tog över allt det där som inte syns utåt men som eldsjälar brukar fixa. Det fina som han byggt upp rasade.
Så får det bara inte gå med Pitefolk, är min första reaktion när Dan Engman berättar att han inte längre vill ta det administrativa huvudansvaret. Genast ser jag en öppning när han säger att han möjligen kan tänka sig att ta det konstnärliga ansvaret.
Det finns all anledning för kommunen, landstinget, Studio Acusticum och Framnäs folkhögskola att samarbeta för att hitta någon som kan söka bidrag, boka lokaler och artister, ordna musikverkstäder med skolorna, engagera ljudteknikerutbildningen vid musikhögskolan, hitta ersättare för upplevelsestudenternas värdskap, få logistik med boende och resor att fungera, samt när nöden kräver vara turnéledare för en internationell musikgrupp.
Någon som kan sitta i telefon och framför datorn 2-3 månader i sträck, utan att behöva ha tusen andra saker för sig samtidigt.
Pitefolk är ett ljus i mörkret under vår allra dystraste årstid. I år har världsmusikfestivalen slagit publikrekord och jag är inte ensam om att sörja beskedet att det troligen inte blir någon fler.