Siw Malmkvist ger publiken vad den vill ha
Konsert: Siw MalmkvistPlats: KrokodilscenenPublik: Nästan fullt på torget.Längd: 45 minuter
Publikfriaren Siw Malmkvist varvar hits med historier. Hon förlitar sig kanske mer på rutinen än rösten, skriver PT:s recensent.
Foto: Markus Tiburzi
Siw Malmkvist kan likt sin kollega Lill-Babs, som uppträdde på Krokodilscenen förra sommaren, blicka tillbaka på en lång, händelserik och lyckad karriär. Skivutgivningar utomlands och på åtskilliga språk, en trogen publik i Tyskland och ikonstatus i den svenska schlagervärlden.
Efter att Siw Malmkvist sjungit "Augustin", den som Brita Borg fick sjunga i Eurovision Song Contest 1959 istället för Siw, säger hon med förvåning i rösten:
- Nästa år är det 50 år sedan jag sjöng in den på skiva. Tiden går och innan man vet ordet av det har man blivit kultur.
50 år är en beundransvärd tid och en knäpp på näsan på de artister som envisas med att hålla 10-årsjubileum och ge ut best of-skivor konstant.
Siw Malmkvists ord om att hon blivit kultur passar ypperligt i mitt resonemang om att personlighet går före ett välregisserat beteende. Legend blir man genom att vara sig själv. Siw Malmkvist skämtar hjärtligt om alla mirakelkrämer med obegripliga och långrandiga namn hon provat för att se yngre ut.
I en tid när populärmusikens artister eftersträvar föryngring inför varje skivsläpp är det oerhört befriande att se en artist som Siw Malmkvist. Hon är helt fri från manér men förlitar sig kanske mer på rutinen än rösten.
Publiken har en långvarig relation till Siw Malmkvist, och kan säkert relatera faser av sina liv till hennes låtar. Därför uppstår skön allsång i låtar som "Flickor bak i bilen", "Mamma är lik sin mamma" och "Slit och släng". Publiken får helt enkelt vad den vill ha. Jag ser ögonen tindra på många äldre kvinnor. Publiken får också önska låtar och Siw Malmkvist besvarar, bland annat bjuder hon på en kortare version av "Bergsprängartango".
Rösten är kanske inte i bästa form längre. Tonsäkerheten är okej, även om rösten sviker i djupare toner. Vibratot låter ojämnt och hackigt på sina ställen, men hon har en spänstig och tydlig frasering som håller liv i låtarna.
Bäst är Siw Malmkvist när hon får trycka på en aning. På höjden låter rösten mer intakt än på djupet. Ballader hade jag gärna hört mer av. I en sång om kvinnan för alla kvinnor sjunger hon innerligt och med erfarenhet. Istället för alla historier hade jag gärna hört henne berätta om livet bakom scen. Hon har överlevt discon, punken, synth-popen, eurodiscon. Hur ser hon själv på begreppet folklig? Och har det funnits stunder när hon önskat att hon varit allt annat än folklig?
Publiken får som sagt höra sina favoriter. Men den här recensenten undrar vad som hände med Siw Malmkvist - schlagersångerskan. Den jazzinspirerade "Alla andra får varann", "Prima ballerina" som hon representerade Tyskland med 1969, den käcka "Det är kärlek" och givetvis "C’est la vie" som hon gjorde tillsammans med Towa Carson och Ann-Louise Hanson 2004 - samtliga låtar utgör luckor i repertoaren.
Siw Malmkvist avslutar med att dansa barfota till bossanova-rytmer. Härligt!
KONSERT
Så jobbar vi med nyheter