Sista tisdagen med Linnea
Flytta till Lärkan har hon velat i flera år, men hemtjänstassistenten bedömde henne alldeles för frisk.
- Andra behöver platserna bättre, brukade hon vänligt säga till Linnea, när Linnea försökte förklara hur trist det var att inte ha någon att prata med sen gubben och väninnorna dött och den där oron över att ramla och inte kunna larma och tänk om någon bryter sig in genom källardörren om natten och ...
Besked om den lediga platsen på Lärkan fick hon för två veckor sedan, efter yngsta dotterns ihärdiga samtal med assistenten. I dag är en stor dag: efter sextiofem års strävsamt boende ska Linnea lämna sitt rödmålade hus med anemontulpanerna knoppande längs väggen.
I fem år har hon haft hemtjänst vid frukost och läggdags och duschhjälp varje tisdag. För sista gången parkerar jag hemtjänstbilen på hennes gårdsplan, under häggen som doftar genom den svala morgonen. Linneas kinder är lite blekare än vanligt när hon öppnar ytterdörren i sin rosa plyschmorgonrock.
- Så bra att du kommer! Är du kaffesugen? Nähä! Då ska tanten genast i duschen!
Hon stryker mig över kinden och trippar mot badrummet. Glasögonen och hörapparaten lägger hon på telefonbordet i hallen.
- Nu blir jag både blind och döv, fast det vet du ju! säger hon, skrattar och tar stadigt tag i min hand.
Våra röster ekar mellan de tomma väggarna. I vardagsrummet står kartonger staplade och fönstren gapar tomma utan blommor och gardiner. Knappt en fjärdedel av bohaget får plats i nya hemmet på trettiofyra kvadrat. Resten delas av barnbarnen, och det som blir över fraktas till Myrorna.
- Kanske blir det mat åt någon stackare, tröstar sig Linnea och tar av sig morgonrocken. Och möbler är ju bara världsliga ting, lika gott att vänja av sig vid jordelivet en smula i sänder.
Att få delta i Linneas veckodusch är en lika fantastisk upplevelse varje gång: hon njuter så fullkomligt av hela proceduren. För mig är stunden en liten oas i de övriga morgonrutinerna, och hela två timmar finns tillgodo för möte med denna livskloka kvinna.
Hon stiger ner i badkaret och sätter sig på sittbrädet. Ur badrumsskåpet plockar jag fetvadd som hon omsorgsfullt stoppar i öronen.
- Oh, så ljuvligt! suckar hon när duschvattnet strilar över hennes nittioåriga kvinnokropp där hudbristningarna löper som en världskarta över bröst och mage. Mina tankar går till mor Sofi i "Kvinnor och äppelträd". Där skriver Moa Martinsson hur den ungflicksspäda mor Sofis bröst hänger efter femton giriga munnars diande, hur magen är ett enda ärr med knut vid knut och skimrande strimmor. Hur den nakna mogna kvinnokroppen är likt livets egen runsten.
Framför mig på duschplankan sitter mor Linnea som en trygg och levande urmoder, fjärran vår overkliga kvinnobild av en skrynkelfri och evigt ung huldrekropp.
Efter grundlig hårtvättning, kroppstvagning med svamp, sju ljudliga "Oh, så ljuvligt!" och tio minuters sköljning stiger hon ur badkaret. Vid stolen i hallen väntar en prydlig hög handdukar, rena kläder, diverse hudsalvor, stödstrumpor och skor. Vi torkar, öronen särskilt noggrant, inmonterar hörapparat, smörjer åderbråckssalva på benen, goddoftande kräm på rygg och armar. Stödstrumporna dras mödosamt till exakt rätt läge under knäna. På med kläder och armbandsur, nagelbehandling med torktid i fem minuter, hårföning och spegling.
- Oj, så snygg jag blev! Nu duger jag nog för Hemmet! säger hon förtjust.
Hon blir allvarlig och tittar på klockan. Om tre timmar kommer döttrarna och följer henne till Lärkan. Hon gråter lite och undrar hur hon ska klara sig. Kanske är det dumt att flytta när hon ändå snart ska dö? Kanske borde hon stanna här med alla minnen? Och blommorna och trädgården?
- Det blir nog bra ändå, tröstar hon sig och torkar tårarna med sin näsduk.
Jag kramar henne en sista gång och stänger dörren försiktigt. Innan jag stiger in i bilen bryter jag en kvist från Linneas blommande hägg, som bara står där och sprider sin doft ovetande om det stora som sker.
Så jobbar vi med nyheter