Samernas nationaldag. Så står det i almanackan på fredag 6 februari. Jag tycker nog att den mera direkta översättningen från nordsamiskan, Samefolkets dag, både är vackrare och mer relevant. Helt enkelt eftersom Sápmi, Same- land, påtvingats nationsgränser som splittrat dess fredliga befolkning.
Sverige har undertecknat FN:s deklaration för urfolk och även i rikets grundlag erkänns samernas rätt till självbestämmande och medverkan i beslut som rör dem. Hur det kan ifrågasättas och nonchaleras gång på gång begriper inte jag. Lika väl som att samerna i fyra olika länder behöver varandra, behöver vi alla samerna och varandra. Vi delar en gemensam kultur.
Min släkt har så länge någon kunnat minnas haft nära kontakt både med skogssamer och fjällsamer. Långt tillbaka handlade det om ömsesidig överlevnad på ett mera dagsakut sätt än det gör i dag. Kanske det är tack vare det samspelet jag över huvud taget finns, vem vet? Säkert är i alla fall att Sverige vore färglöst och fattigt utan samer – och då menar jag inte bara renägarna.
Därför känner jag stor frustration över att Sveriges regering och myndigheter hellre låter inhemska och utländska företag förstöra mark och vatten i Sameland, än att lära av historien och sluta diskriminera samerna. För dem är det fortfarande fråga om överlevnad och fler exempel kan radas upp. Det är skamligt.
På fredag ska jag hedra Samefolkets dag. Kanske lyssnar jag på Sofia Jannok och äter en bakelse. Eller så tar jag mig ut på Piteälven med en bit torkat renkött som färdkost.