Om de av mina förfäder som jag hunnit träffa ännu levt, vet jag precis hur de skulle ha analyserat världsläget: ”Världens sista tider”. Så sa de om något exceptionellt inträffade, stort som smått. Exempelvis vid månlandningen. Eller när de tycktes ha saltat maten med råge och den ändå inte var salt. Om saltet har mist sin sälta är det ett dåligt tecken.
Eftersom det verkar vara mycket enklare för mänskligheten att åka ut i rymden och landa på månen än att fördela jordens resurser rättvist och rädda planeten vi bor på, är jag för en gångs skull beredd att hålla med. Åtminstone fram till nyårsdagen. När den väl är här, har jag en tendens att se ljusare på tillvaron igen.
Den här gången vet jag dessutom att det nya året inte kommer att likna något annat i mitt 59-åriga liv. Jag ska bli pensionär om ett halvår. Väl tidigt kan tyckas, men som en följd av arbetsplatsens besparingar har jag accepterat ett avgångserbjudande.
Det beslutet har jag en av mina kusiner att tacka för. Hon skulle förmodligen aldrig göra något liknande själv, men förstod att jag uppskattar möjligheten att få äga min tid fullt ut, hur roligt jag än har på jobbet. Hon sparkade mig i baken genom att påminna mig om det.
Därför vill jag ta denna sista chans att önska kultursidans läsare en fin avslutning på året som gått. Ni har varit i mina tankar sedan 1 oktober 2001, när PTs första kulturmärkta sida publicerades.
Ni är mitt arbetslivs salt – med bibehållen sälta. Jag älskar när ni hör av er och reflekterar över innehållet, kommer med tips, eller bara säger hej i största allmänhet, vare sig det är per telefon, mejl eller när vi möts. Fortsätt gärna med det. Fram till 1 juli nästa år är jag på plats, sedan ska nöjesredaktören Anders Sandlund ha hand om både kultur- och nöjessidan. Gott Nytt År!