Vårvinter var är du? Jag har för mig att denna underbara årstid brukade komma även till sydöstra Norrbotten. Men tiden mellan vinter och vår har under flera herrans år inte alls varit någon vårvinter här.
Så illa är det att jag börjar tvivla på mitt minne, för jag kommer knappt ihåg att det någon gång i mars-april fortfarande varit precis lagom kallt för att snön ska förbli vit samtidigt som ljuset återvänder och solen börjar värma.
Så att man soliga dagar kan skotta sig en snöfåtölj att sitta i en hel dag om så vore, utan att frysa, menar jag. Åka skidor i kortärmat. Kunna njuta av att äta en apelsin utomhus fast det är minusgrader och man omges av snöhögar. Pimpla, åka skridskor, skoter, spark, eller gå på isen utan att undra om den håller. Veta att nästa köldknäpp inte förvandlar landskap och vägar till knagglig blåis. Vara förvissad om att världen inte blir grådaskig snösörja när det blir varmare igen. Att en nygjord pulkbacke inte försvinner nästa dag. Sånt menar jag.
Ska det vara så här är det lika bra att flytta, har jag tänkt många gånger när väderleken inte alls varit någon lek. Antingen till längst söderut i landet eller återvända dit jag kom ifrån – långt ovanför polcirkeln där luften är tillräckligt torr för att man ska kunna hänga ut det saltade renköttet på torkning under vårvintern.
Till Malmfälten kommer min efterlängtade väderlek garanterat, i alla fall än så länge.
Strömfåran mitt i Piteälven brukar få mig på andra tankar. När isen lossnar där kommer vårtecknen flygande och landar i stora flockar som håller konsert om nätterna – gässen först, sedan de andra.
En öppen älvfåra istället för ett pimpelhål är inte fy skam. Man kan faktiskt sitta på en träbänk också. Inse att i Pitetrakten kan man med god vilja och bra väder betrakta februari som lite vårvinter, så denna årstid är möjligen inte helt försvunnen vid kusten. Kanske drömma om tiden när det är dags för ekan att ersätta den oanvändbara skotern. Men ändå. Ändå kan jag inte låta bli att samtidigt drömma om en riktig vårvinter.