Madonna, popdrottningen ni vet, är 56 år och känner sig åldersdiskriminerad. Enligt nyhetsbyrån TT har hon gjort flera uttalanden om åldersdiskriminering i nöjesbranschen. När hon likställer det med rasism och homofobi är jag med, men när hon i Rolling Stone säger att ”Det är fortfarande det enda sammanhanget där det är fullt möjligt att diskriminera någon och snacka skit på grund av deras ålder, och det drabbar bara kvinnor”, har hon fel.
Även i andra sammanhang och i det övriga arbetslivet förekommer åldersdiskriminering, även mot män, till och med i Sverige som förbjöd det 2009. Mellan 2013 och 2014 fördubblades antalet anmälningar avseende åldersdiskriminering i arbetslivet till diskrimineringsombudsmannen, DO.
En allmän undersökning som DO gjort visar att rekryteringar är en situation där det är vanligt att både yngre och äldre diskrimineras i svenskt arbetsliv. Rapporten visar också att åldersskämt sällan ifrågasätts vare sig de riktas mot äldre eller yngre, samt att äldre har svårare att få del av utvecklingsmöjligheter.
Mina egna erfarenheter av detta är begränsade. När jag fyllt 40 kände jag ändå att arbetsmarknaden var mer stängd än den varit tidigare. Inte för att jag hade, eller har, någon önskan om att byta jobb, men det är alltid roligt när möjligheter finns.
En gång var jag på en utekväll i Piteå med en kvinnlig kollega, som är ungefär tio år äldre än mig. Vi ställde oss vid bardisken för att beställa, men blev totalt ignorerade. Vi råkade ut för personligt riktad ålderism – den term Madonna använder.
En annan sak som jag tycker är åldersdiskriminerande är när jag blir tilltalad med ”ni”. Jag uppfattar det aldrig som respektfullt utan bara som ett åldersrelaterat avståndstagande. Vad är det för fel med ”du”?