NY SKIVA +
ROCK. "The show must go on" hette det på Queens sista riktiga platta. Någon tog Freddie Mercury på orden, för trots att superstjärnan numera sjunger i änglarnas kör och basisten John Deacon undviker offentligheten lever varumärket Queen vidare, uppburet av ett halverat band plus ny vokalist.
Det "Queen" som turnerat tillsammans med före detta Free/Bad Company/The Firm-sångaren Paul Rodgers följer nu upp med en gemensam platta, men efter att ha lyssnat på den här rutinmässiga historien står det klart att den stolta rockdrottningen borde få vila i frid. "The cosmos rocks" känns tyvärr som en av årets mest onödiga rockplattor.
Queen är inte ett band jag förknippar med ordet traditionellt - knappt ens de mest strömlinjeformade låtarna i slutet av 80-talet, men den här gången är det just traditionellt.
Det mesta låter rätt efter mallarna och ändå blir det riktigt tråkigt. Referenserna är många.
Lite balladrock a la John Farnham, lite tryggt Francis Rossi-gung, en rejäl näve Mike and the mechanics och ett kryddmått Jeff Lynne. Där har du receptet på en höft. I stället för att vara en färgsprakande rockcabaret förvandlas Queen till menlös vuxenrockorkester. Det mest upphetsande som händer är när man leker rytmiskt med nedsamplat publikljud i småtunga"C-lebrity" och i "Still burnin’" där det klassiska rytmspåret från "We will rock you" gör snabbvisit.
Snart 59-årige Paul Rodgers är en av mina favoritsångare och visst märks det i ett par sekvenser att han har pipan i behåll, men det räddar inte den här bleka föreställningen där hans sånginsats i världsförbättrarballaden "We believe" är en av få stunder som sticker ut.
När fan blir gammal drar han på Norrlandsturné. Vi har sett bland andra Alice Cooper, Gary Moore, Francis Rossi, Tony Iommi och Steve Lukather dyka upp på våra breddgrader när storhetstiden varit över. Att ett gäng som kallar sig Queen skulle kunna uppträda på en strand nära dig hade varit en omöjlighet för 20 år sedan. År 2008 känns den tanken plötsligt inte särskilt avlägsen.