Hur många gånger i livet har du varit tyst när någon gett uttryck för rasism mot en annan människa – eller mot dig själv? Mig har det hänt i båda fallen, fast jag helst velat skrika. Och efteråt har jag ångrat mig, trots att jag i stunden bedömde situationen som att det var bättre att hålla käft.
Mest tyst har jag varit på sociala medier, eftersom tiden helt enkelt inte räcker till att argumentera mot all skit där. Men jag har också befunnit mig i såväl banala som allvarliga fysiska situationer, när jag kanske borde ha sagt något mot den uttalade rasismen men låtit bli.
Banaliteten är värst, för när det gäller liv och död är mesighet förlåtligt intalar jag mig. Men det där med att inte vilja förstöra den goda stämningen, är det förlåtligt?
Jag tänker på när jag besökte någon annans hem under en högtidsdag, i sällskap med människor som står mig nära och som länge sett fram emot detta. Hemmets ägare sa något dumt som endast jag tycktes reagera på, antagligen för att det var subtilt och för att måltavlorna inte var i närheten. Konversationen fortsatte som vanligt. Jag knep ihop, för jag ville inte förstöra för jubilaren som festen anordnats för.
Efteråt ångrade jag trots allt att jag inte sagt något, för det är så där vardagsrasism frodas. Den bekämpas inte med tystnad utan med samtal. Som det Fanna Ndow Norrby inbjöd till på Ordmån i måndags till exempel.
Med sitt frimodiga och glada sätt inspirerade hon till eftertanke och ännu fler samtal. Vi hade ett på redaktionen sent samma kväll, när tidningen var klar. Det handlade om att bli medveten om sina egna fördomar. Sådana har vi nog alla, kanhända utan att vi alls tänker på det. Att upptäcka det kan förstås kännas skamligt, men framför allt är det befriande att synliggöra bråtet och göra något åt det.