K R Ö N I K A N
Klockan i stora salen slår sju. Det är en sådan kväll när märkliga saker sker på många platser i världen och inom människor. Kyrkoherde Levi Lilja ligger på sin kammare. Han grubblar över existensen. I sådana funderingar har han befunnit sig hela sitt liv. Nu har han börjat sin vandring in i demensens dimma. Äntligen har han tid för de enskilda samtalen med Gud. Ingen församling finns att ta hänsyn till. Predikstolen är för hög att bestiga, tröskeln till badrummet är ett hinder stort nog. I hela sitt liv har han förkunnat Ordet. Men vad finns egentligen bakom orden? Mellan dem och framför dem? Vad är det som blockerar våra samtal om inte orden?
I husets andra kammare ligger kyrkoherdens fru Lillemor. Hon har funnits vid Levis sida sedan hon var nitton. I alla år har hon serverat kyrkkaffe, tvättat prästkappan och smekt maken över kinden när människans synder varit tunga att bära. Förra veckan lämnade hon hans existentiella grubblerier med kudden under armen och inredde ett eget rum. Lillemor Lilja ville tänka sina egna klara tankar. Hushållet överlät hon till hemtjänsten förra året. Så snart jag ringer på dörren och kliver in i hallen ropar Levi:
- Stig genast in så vi får prata lite!
Levi ligger i sin säng med glasögonen på näsan. Det tjocka håret är vågigt och välkammat. På nattygsbordet ligger den guldbladiga bibeln med svarta pärmar, uppslagen med en röd klämma över kanten: "Första Moseboken. Genesis. Första kapitlet. Skapelsen". Kvällsmat vill han inte ha. Först vill han diskutera världsliga ting som nederbörd och räntehöjning. Sedan de andliga.
- Världens skapelse, säger Levi, den skötte Gud på sex dagar. Men hur kunde ljuset bli till redan första dagen? Då herren ordnade sol, måne och stjärnor tre dagar senare, då det vart afton och det vart morgon den fjärde dagen? Och vari uppstår ångern och vad är synd? fortsätter Levi och söker en stund i Psaltaren.
Detta slipper Lillemor numera höra. Spröd som ett bibelblad ligger hon mellan vitmanglade lakan. Håret är silvervitt och flätat i nacken. Hon säger hjärtligt ja till kvällsmaten och vet inte till sig av tacksamhet över att bli serverad.
Över sängen hänger en tavla med fjällsippor. Lillemor är samedotter med rötterna i lappländska vildmarken. Varje kväll vill hon berätta en historia från barndomen.
- Vill du höra mitt folks skapelseberättelse? säger hon.
Hon lägger sig i sängen och berättar hur det gick till när guden Jubmel skapade jorden av sin vackra renko som tidigare sprang på Passevare på sina snabba ben.
- Renkons ben blev jordens stomme och hennes kött marken. Hennes hår blev oändliga skogar, blodådrorna älvar. Av huvudet skapade Jubmel himlavalvet. Jorden blev så vacker att alla underjordens gastar och andar flydde.
Lillemor knäpper händerna över bröstet.
- Sedan tog Jubmel renkons sorgsna ögon och fäste dem på himlen. De blev aftonstjärnan och morgonstjärnan som leder den ensamme fjällvandraren genom mörkret. Och stjärnorna ser på vandraren med ett så stilla vemod som bara finns i en renkos öga och en älskande kvinna. Och den lilla renkons hjärta gömde Jubmel djupt i jorden. När renvaktaren sitter i tystnaden och vaktar sina renar i den ljusa sommarnatten kan han höra dess slag.
Lillemor blundar och ligger tyst medan jag bär den urdruckna koppen till köket.
- Nu har jag förlåtit han, säger hon och öppnar ögonen. Gud alltså. I sextio år har han inkräktat på mitt äktenskap. I kväll har jag äntligen förlåtit han.
Hon ler lite och sätter sig i sängen. Vi går till badrummet och sköter kvälls- toaletten.
Klockan i stora salen slår åtta. Levi och Lillemor har sagt god natt och ligger nerbäddade i varsin kammare. När jag låser dörren syns en ovanligt klar stjärna på himlen. Den sprider ett vemodigt ljus över den röda prästvillan.