Sedär, vädret blev bättre i takt med vapenskramlet i Hormuzsundet. Lagom till solgasset hade det ju varit härligt med lite värme även i det politiska klimatet. Man kan ju tänka sig de brittiska premiärministerkandidaterna Boris Johnson och Jeremy Hunt i någon barbröstad kramring på Themsens strand. Men nejdå, Johnson vann utan kramar, och där värmen far fram är det bara retoriken som hettas upp, oaktat om det är Iran, brittisk parlamentspolitik eller franska feberprotester kring Greta Thunbergs besök.
Gott då att befinna sig i Piteå med ett annalkande PDOL på stadsschemat. Hellre festival än val, är en potentiell devis. Nog för att rökförbudet numera gjort stadslivet olidligt tråkigt även på sommaren, men jag tror mig med god ro kunna lämna åt min kollega Torbjörn Carlsson att göra de outhärdliga nymoralisterna irriterade. Själv har jag ohjälpligen kapitulerat inför all tristess som de statliga förbuden bibringar. Varför slåss med väderkvarnar, så att säga? Ett bättre alternativ är ju att helt enkelt köpa med sig sina pilsner från bolaget och bolma på i trädgården, halvnaken och halvliggandes i en solstol. Jag kan villigt lämna den offentliga platsen till förmån för de offentligt tråkiga och uppblåsta revanschisterna som under åren fått sin narcissistiska offentlighetsbild bekräftad i lag. Det gäller detsamma i krig som i förbudstider: en frivillig exil är alltid att föredra framför fåfäng kamp och missplacerat hjältemod.
Men nu var det ju festival vi skulle prata om, och då hjälper ingen exil. Årets PDOL-program ger väl inget sken av att marschera tillbaka mot festivalens glansdagar. När bokningar jämförs står Piteås finest långt från Stadsfesten i Skellefteå och Musikens Makt i Luleå. Att döma av väderprognoserna i skrivande stund tror jag dock knappast det spelar någon roll, och Gessle-publiken på havsbadet lär ju kunna vänta sig en solbränna likväl som en bra konsert. I stan kan vi nog förvänta oss något i den stil vi sett på senare år, med mer gatufestival och mindre konsertupplevelser än de nämnda glansdagarna från förr.
I egenskap av besökare passar det mig rätt bra. Man vet att man blivit äldre när man hellre tar en välblandad drink i gågatsskuggan än en plastmuggsöl på Kittel. Inte heller har jag längre några önskedrömmar om sunkiga tältplatser flankerade av burköl, moshpit-fantasier och halvtaskigt festivalsex i närliggande buskage. Kanske är det bra, eller kanske bäckfåran bara har sinat. No more water under the bridges. Vad vet jag. Fördelen med att bli äldre (och i festivalsammanhang räknas jag som just detta) är att det är legitimt att bli en inventarie. Med mitt cigarettpaket i fickan och min pretentiösa drink i den tysta delen av stan. Varje sandkorn har ett nummer, som Thåström säger att de säger i Sahara.
Simon Olofsson