Att stå ensam på Trästockfestivalens största scen med ett akustiskt piano som enda instrument, det är en utmaning för vilken artist som helst. Givet Marit Bergmans i vanliga fall energiska pop med euforiska övertoner är det ingen självklarhet att detta avskalade format kommer att fungera. Men det gör det. Det fungerar faktiskt riktigt bra.
Det är fem år sedan Marit Bergmans senaste skiva släpptes. Med totalt fyra plattor i ryggen och med många år sedan senaste släppet tycker man att den givna vägen att gå skulle vara att spela hitsen, att göra en akustisk spelning där man väljer de låtar man tror att publiken vill höra. Att spela de säkra korten. Marit Bergman gör tvärtom. Inledande "I will always be your soldier", en av hennes kanske mest kända låtar, beskrivs som uppvärmning. Sedan bär det av till nya, för publiken okända marker. Bara tre låtar från kvällens spelning är släppta på skiva. Resten är nytt material, en del så färskt att hon knappt själv vet om det är färdigt.
I de nya låtarna skönjer jag en ny riktning hos Marit Bergman. Det nya materialet är mer eftertänksamt, mer politiskt, mer melankoliskt. Ungdomseuforin från de tidigare skivorna har gett vika för ett nytt djup, något mer avskalat och personligt. "Ibland gråter jag bara för att tiden går", "Det här är dagarna du får" och den superfärska "Vildros och kaprifoler" ("jag skrev den i tisdags") är lågmälda låtar med nakna texter som verkar komma Marit Bergman närmare än hennes tidigare material. Så även den arga "Du kan dra åt helvete", en svar-på-tal-låt till de som klistrar sina åsikter på andra människor, som ställer krav och som vill bestämma över vad en människa ska vara.
"Ett hus i himlen" och "Springer rakt in i ljuset" uppvisar ett socialt patos. Den första skrevs när Marit Bergman befann sig i Bangladesh för att spela in ett välgörenhetsprogram, den senare handlar om den flyktingpojke som fick sitt huvud dunkat i golvet av en ordningsvakt på Malmö centralstation. Det är berörande, smärtsamt och vackert. Båda uppvisar en uttalad samhällsorientering jag inte hört hos henne tidigare. Här finns ilska och uppgivenhet över världen, men också en gemenskap och ett hopp i det att "de vet ingenting om oss". Att vi kan lämna kylan, våldet och hatet bakom oss, att vi kan springa mot ljuset, in i en annan värld. Det finns ett vackert inslag av eskapism i Marit Bergmans musik som tilltalar mig. Gemenskapen hittar Marit Bergman också på scenen i ett systerligt moment när vännen Frida Hyvönen gästar på två låtar.
Spelningen på Trästock är ett personligt möte med en avslappnad Marit Bergman i ett singer/songwriter-format som fungerar förvånansvärt väl. Euforin ger plats för ett reflekterande djup. Om fansen är besvikna över att inte få höra gamla låtfavoriter så märks det då inte. Själv tycker jag att upplägget tyder på mod hos en artist på väg mot nya horisonter.