PÅ BIO +++
Göran och Sven är den typen av bögar som knappast skulle gå i Prideparaden. De är förmodligen lika ointresserade av queerteori som av kvantteori. De skulle aldrig rusa ut från Åmålskolans toalett och säga "Ta-dam! Här är jag. Här är min nya kille! Skulle ni kunna flytta på er? Vi ska gå och knulla!"
De är för vanliga för det. Och därigenom en extremt ovanlig gaytyp i svenska medier, inklusive film.
I stället för att läsa genusvetenskap flyttar Göran och Sven in i villaområdets skräckidyll, lever svenneliv och drömmer om barn. Tills deras adoptionsansökan går igenom och de får sin efterlängtade son. Men han är inte 1,5 år som de trott. Han är 15, kriminell och hatar bögar.
Ella Lemhagen ("Tsatsiki") har ett smaskigt upplägg till sin film. Härifrån hade den kunnat gå två vägar. Bli ett drama som på brinnande allvar diskuterar fördomar om bögar, anpassning och föräldraskap. Eller trycka hårt på skrattnerven och bli den första svenska samkönade romkommen.
Men den blir ingetdera. Ingen brand, ingen skrattfest. Bara mycket kompetent. Ella Lemhagen har förmodligen haft för stor respekt för sitt ämne; hon tar inte ut svängarna, utmanar varken berättelsen eller publiken.
Tom Gustaf Skarsgård och Tom Ljungman gör starka rolltolkningar, men dialogen går ofta på tomgång. Hur många gånger kan man variera replikskiftet "Han är livsfarlig!" "Nej, ge honom en chans"? Lita på att ensemblen tar reda på det.
"Patrik 1,5" kan säkert spräcka en och annan fördom, men det räcker inte för att skapa angelägen film. Vi visste redan att Ella Lemhagen är en skicklig hantverkare. Dags att visa att hon är en konstnär att ta på allvar.