På pass i älgskogen
- Åh, denna klara morgondoft! suckade hon och fladdrade med nosvingarna.
Hon svängde lite med höfterna medan hon räknade ut att endast tre veckor återstod till brunstperioden. Tänk om hon skulle möta en ståtlig tjur just i dag! En skovelhornig gentleman, mjuk om mulen med minst tjugofyra taggar! Om detta fantiserade Edla när dimman lättade denna älgjakts första morgon.
På pass vid Trollmyren satt Elof Eriksson i sitt alldeles nybyggda jakttorn. Exakt tre meter och femton centimeter över backen. Egentligen led han av svindel men tornet var rejält; femtumsplank rakt igenom från eget skifte.
- Helvetes stadigt virke, konstaterade Elof och fyllde björkkosan till hälften med kaffe. Ur ryggsäcken plockade han en plastdunk, skruvade av korken och hällde kosan full. Dryckesdofterna spred sig behagligt i morgonluften, vidare i Elofs strupe.
- Helvetes stadigt virke, konstaterade han igen och fyllde ytterligare en skvätt från dunken.
Elof hade aldrig missat en älgjakt och detta var hans sextiosjunde. Första året hade han visserligen bara legat i pappas jaktväska. Han fingrade lite på älgstudsaren som var nyköpt, blankputsad och inskjuten dagen innan. I sanningens namn var det inte av jakten han tjusades. I ett älgtorn är man på något sätt närmare den himmelska härligheten, tyckte Elof. Härifrån hade han utsikt över både himmel och jordeliv och kunde betrakta sina tankar ur ett slags högre perspektiv.
N
ågon kvinna hade han aldrig haft. Men han hade haft Spela, gråhundstiken. Fast hon dog i våras. Ett sådant vackert ståndskall som Spela, det hade ingen. Elofs ögon tårades vid minnet.
- Nä, inte kan man sitta här och bli sentimental, sa han.
- Om man ändå skulle morska upp sig lite.
Såg inte kaffekosan en smula torr ut där hon stod? Han plockade fram dunken och fyllde i. Om man ändå skulle ta och skjuta en älgrackare? Så tänkte Elof när dagens fjärde kaffekask runnit genom strupen. Han tog ögonen från himlen och lät dem vandra över skogen mot Trollbäcken som flöt mellan myren och Lillberget. Men vänta nu, rördes det inte i björklöven? Elof greppade stadigt tag i älgtornsräcket med vänsterhanden och satte kikaren över ögonen. Kunde det vara möjligt?
Där vid bäcken kom en älg gående, en ljusbrun ko med högt huvud och ovanligt långa ben. I Elofs bröst blev det oroligt. Vad som hände därinne förstod han inte riktigt, kanske var det modet som växte. I samma stund tittade solen fram bakom Lillberget och kastade en stråle rakt över Elof och bössan som låg och blänkte och väntade.
- Nu är det dags, sa Elof, laddade och satte siktet vid högerögat.
Därmed befann sig Edla mitt i krysset på en älgstudsare. Någon tanke på döden hade hon aldrig haft. I hennes fantasi vandrade ännu den skovelhorniga tjuren. Hon klev ut i vattnet, vände bröstet mot Elof och tuggade långsamt i sig en näckrosrot. Han lät kikarsiktet glida över mulen som slöt sig runt näckrosen. Likt ett sjörå steg hon ur bäcken med vattnet rinnandes ur pälsen. Hon stannade och höjde blicken. I kikarsiktet såg Elof ett öga, brunt och fuktigt, nästan som Spelas. Han sänkte bössan. Edla vidgade sina känsliga nosvingar och vände helt om, tog Trollbäcken i ett hopp och travade med långa kliv mot Lillberget.
För femte gången denna första älgjaktsmorgon plockade Elof Eriksson fram dunken och fyllde kosan. I bröstet var det åter lugnt och svindeln var som bortblåst. Han kände sig lycklig där han satt i sitt nybyggda älgtorn med blicken höjd mot himlen.
Så jobbar vi med nyheter