På gravvandring i Paris

Till Paris kan man ta flyget och sedan metron till Père-Lachaise som är en enorm kyrkogård där människor som är rika och kända och döda ligger. Hit kommer jag en duggregnig majdag i skydd av ett paraply. I tankarna har jag Napoleon. Det var nämligen han som gav order att göra detta till viloplats för parisarna. För att skapa lite stjärnskimmer över området såg han till att genast flytta hit de tvåhundraåriga benresterna från kungaänkan Louise de Lorraine.

Innanför höga muren hittar jag kartan med alla kändisnamn försedda med nummer för grav och område. Kyrkogården är flera hektar och namnlistan nästan lika väldig. Här finns Moliére och Proust, och Oscar Wilde som har plats 93 i område 89.
"Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den." Så sade aforism-makaren Wilde, och det gör honom värd ett besök. Edit Piaf finns i område 97.
Naturligtvis fastnar blicken på kärleksparet Hèloise och Abèlard som förälskade sig för nästan tusen år sedan. Problemet var att Abèlard var teolog och Hèloise hans elev och tjugotvå år yngre.
Passionen fick förstås ett tragiskt slut, och på den tiden fanns inga förmildrade omständigheter för kärlekskranka teologer: Abèlard blev helt enkelt kastrerad av Hèloises farbror. Resterna från parets passionerade kroppar är kyrkogårdens äldsta.

Med gott mod och numren nedskrivna i Parisguiden inleder jag vandringen. Gator i kullersten, smala stigar mellan gravar, stentrappor. Gravhus med rostiga dörrar, lummiga buskar och träd, fåglar sjunger. Vinden stilla och luften är behagligt fuktig. Mossa växer på korsen.
Det känns som en sagovärld, som ett villaområde med en massa kvarter där bara döda bor med rostiga eller guldglimmande namnskyltar. Långa stunder ser jag inga andra människor och tänker att man kan gå vilse här bland alla själar. Ser madonnor med barn, barmhärtiga samariter, jugendänglar.
På vägen mot ett kapell rullar en blanksvart långsam likbil med ett sörjande följe bakom. En ung man gråter, en äldre håller armen om. Nuet möter det historiska, och plötsligt känns det absurt att vara turist på en kyrkogård. Jag påminns om livet och döden som ständigt pågår.

Efter två timmars vandring stannar jag vid Wildes monument. Röda läppavtryck täcker stenen, små vita lappar med kärlekshälsningar hänger i röda band.
Han dog helt oglamoröst på ett hotellrum och begravdes utanför murarna till en annan kyrkogård. En kvinnlig donator såg till att kvarlevorna till sist hamnade här.
"Låt dig inte förledas in på dygdens avvägar!" hör jag Wildes röst och går vidare mot division 97 och Edit Piaf.
Hennes lilla kropp ligger i en blank stensarkofag. Initialerna står skrivna i guld på en svart vas med vita färska liljor. En grönmålad Jesus ligger på sitt kors framför.
En stund senare står jag vid Hèloises och Abèlards monument och begrundar deras kärleksöde som blev så känt att Napoleon beordrade hitflyttning av både benrester och monument för att ytterligare höja attraktionen för kyrkogården.
Är man köpstark kan det vara prestigefyllt även att vara död. Med trötta ben och glatt sinne förklarar jag gravvandringen på Père-Lachaise fullbordad. Eller morbidturismen, som är ett nytt ord för detta att leta upp döda kändisar.
"Flit är orsaken till allt elände" sa Oscar Wilde, så jag avslutar eftermiddagen med gott samvete i parisisk lättja på ett kafé med ett glas vin.